Jag hade lite extra mycket ångest över att fylla år denna höst. Just för att jag dejtade en 18 år yngre kille och i något skede behövde berätta för honom att jag är 47 och inte 46. Som om ett år hit eller dit skulle göra någon skillnad. Förutom födelsedagen avlöpte större delen av månaden ovanligt väl. Jag var ju förälskad! Och han hörde av sig varje dag. Det kändes hoppfullt ändå.
Vet ni? Jag har tillbringat alla mina födelsedagar, utom en, ensam, sen jag fyllde tjugo år och hade hemmafest i min allra första lägenhet på Gustavsgatan i Karlskoga. Den gången kom fler än planerat. Fler än de inbjudna. Som det brukar vara i den åldern. Har man en lägenhet när man är 20 så drar man till sig folk. I 30-årsåldern gäller gästlisteplatser och vinbiljetter till klubbar och releasefester.
Vid 40+ är ett lägenhetskontrakt inte mycket att skryta med, ens i Stockholm. I synnerhet inte om man bor i förorten. Knappt någon hittar hit vare sig jag fyller år eller inte.
Därför gjorde det rätt ont att 29-åringen kläckte ur sig, under ett av göra-slut-samtalen, att "du kanske egentligen behöver en vän mer". Jag svarade att jag hinner ju inte ens träffa de jag har. Vilket förvisso är sant. Men jag har önskat många gånger att de hade tiden att träffa mig. Till exempel på min födelsedag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar