Attached and destroyed

Efter ett par veckors varannandagsångest över att 29-åringens mess glesat ut författade jag ett brev. Ett brev som jag la upp i en separatistgrupp på Facebook för dejtande icke-män för att få en analys innan jag postade. Jag förklarade att jag inte hade tänkt blir seriös med en 29-åring, att jag förstår att 18 år gör mycket med en människa och ens syn på livet. Att jag inte hade bråttom. Men att jag behöver samma bekräftelse tillbaka som han gav mig i början och som jag ger honom. Söta ord och sms. Veta var jag har honom. Att jag inte ville vara KK eller någon form av rebound efter en sexlös relation.

En av tjejerna i gruppen skrev om brevet och tog bort några detaljer om ex och tidigare upplevelser. Jag använde mycket av hennes version. Skrev ut. Bestämde att ses för att återlämna tröjan han glömt. Eftersom han inte reagerade på att tröjan kunde hämtas "nästa gång jag hälsar på dig" tänkte jag att han var inne på samma som jag. Att avsluta. Han hade ju inte känts så på sista tiden.

Han hämtade upp mig med sin mammas bil efter träningen i Liljeholmen. Kyssen luktade kaffe. Han verkade som vanligt. Frågade vad jag hade i handen. "Ett brev. Till dig".

"Jaha. Har det hänt nåt?"

Han var uppenbarligen inte alls inne på att avsluta.

På parkeringen frågade han om jag ville prata. Jag lämnade brevet i bilen för honom att läsa senare och och han följde med upp.

Jag förklarade att jag inte kände att han var särskilt intresserad av mig. Han sa att det inte stämde. Jag gav exempel på hur jag ger honom bekräftelse men inte får tillbaka. Hur jag säger att han är söt och rolig och underbar i sängen och när han frågar om jag verkligen gillar hans kropp som han skäms över svarar jag ja. Han sa att han kände igen det från tidigare relationer. Att han kunde bli bättre på att bekräfta mig.

Jag frågade vad han menade när han var hos mig sist. När han "pratade ut" om sin tvekan inför extrafarsaskapet. Det han inte var redo för. Jag hade inte opponerat mig då. Bara nickat och förstått. Vi hade ju nyss haft sex. Nu ville jag veta om han just förklarat för mig att han ville ha mig som KK. För det ville inte jag.

"Jag har aldrig haft nån KK-relation", sa han. Det var inte vad han var ute efter.

"Men jag vet inte vad jag vill. Jag kan inte lova nånting".

Fair enough. Jag vet ju egentligen inte heller. Jag har bara kastats med i nån jävla passionsstorm som gjort mig oförmögen att tänka klart och förnuftigt.

Han kramade mig hårt och såg på mig med sina hundögon. Sen var vi igång igen.

Tjugo minuter senare hastade vi ut genom porten. Jag för att hämta minstingen på skolan och han för att lämna bilen hos mamma. För första gången kysste han mig utanför huset utan att tveka. Efter tjugo meter vände han sig om och vinkade och log. Jag kände mig som ett lamm i sommarhagen. Lätt och lycklig.

Vi hade kommit överens om att han skulle smsa mig när han läst brevet. Sen kunde vi prata om det när han var hemma från Rumänien där han skulle spela matcher igen. Ingen brådska. Jag kände mig trygg.

På kvällen kom sms:et. "Läst nu".

Jag svarade med ett <3. Han gav ett tillbaka.

Efter en stund kom "Ska vi ringas i morgon och snacka om det?"

"Om du kan", skrev jag.

Vi bestämde att han skulle ringa kl 13.

Sen skrev jag "god natt " och ett hjärta. Han svarade likadant.

Jag utbrast "Du kan ju!"

"Javisst!"

Jag tackade för att han ansträngde sig för min skull. Med att bekräfta mig. Sen somnade jag utan större åthävor för första gången på länge.

Strax efter ett nästa dag ringde det på mobilen. Rösten var allvarlig. Lite tunn.

"Det här går inte."

Jag minns inte ens hur resten av samtalet gick, mer än att det var ganska kort. Han hade hängt upp sig på det där med att jag ville veta att han "någon gång i framtiden kunde tänka sig en relation". Inte nödvändigtvis med mig. Utan "en relation". Jag tror inte han förstod skillnaden. "Hjälpen" jag fått med brevet hade kanske trots allt varit mera stjälp. Men å andra sidan en tydligare och starkare röst för min integritet och självbevarelsedrift. Sånt där som andra kvinnor kan.

En av de sista sakerna ha  sa var "men vi kan väl vara vänner?"

Men DEN attraktionen? Skulle inte tro det. Just den frågan kändes som en omvriden kniv. Hur tänkte han?

Vi hade inte setts en enda dag utan att han haft stånd i min närhet.

Nu kändes det som att det var allt jag var. Fast jag nånstans vet att han aldrig hade lagt den tiden och det engagemanget på att trots allt svara om han inte känt något mer för egen del.

Men han var väl rädd. Vad kan en ensam mamma göra åt sånt? Mota bort monstren under sängen? Jag är ju lika rädd för dem själv. Hade tagit upp skillnaden i ålder och livssituation tidigt men då skrattade han bara. Det tog lite längre tid för hans pollett att trilla ner.

Nu sitter jag här och sörjer vad som inte blev. Eller gör jag det? Vad jag säkert VET är att jag sörjer slutet på mitt livs största passion. 47 år tog det, tja 46 om jag ska vara ärlig för jag fyllde år efter att vi träffats, innan jag fick uppleva något av det häftigaste jag varit med om i mitt trötta liv. Det gör ont nu. Jag jobbar med min ångest. Har svårt att vara ensam. Chattar på kvällarna med random människor. Har redan varit på tre Tinderdejter. Hemska sådana,  två där drogerna flödade och ena dejten ringde sin dealer mitt i pratet när kokainet började ladda ur. 29-åringen var inte sån. Han drack sin öl och åt sin falafel, pluggade sin kriminologi och gick ut med sina hundar. Det hade passat mig, trots alla andra olikheter.

Det finns inte mycket jag kan göra nu. Jag skrev att jag finns här om han vill försöka. Men känslorna från hans sida var uppenbarligen inte tillräckligt starka för att våga hoppa med en 18 år äldre, sjuklig tvåbarnsmorsa. Och någonstans förstår jag ju det. Ändå läser jag Attached. Och gråter. För att jag känner igen oss två. Och mig själv i tidigare relationer. Jag har för bråttom och skrämmer bort. Just de där undvikande snubbarna jag allra helst vill ha.

Livet. Det är allt bra jävligt ibland.