måndag 31 december 2012

Bokslut över ett bistert år

2012. Ett sådant värdelöst år för så många. Själv tragglade jag med hälsa och pengar som vanligt. Och gjorde slut med snickarbonden och hoppet om att nånsin leva i en parrelation igen. Flera av mina närmaste vänner miste familjemedlemmar. Käraste K fick beskedet om systerns plötsliga död två timmar innan vi anlände till hennes länge emotsedda fyrtioårfest. Veckan efter for jag med henne för att rensa systerns lägenhet inför jul,plocka bort gamla matrester och annat som kunde ligga och lukta. Sånt har gjorts förr i min egen familj, så det kändes självklart och faktiskt hedrande att K frågade just mig om hjälp. Ja må vara klen rent fysiskt numera efter alla sjukhusturer, men mentalt är jag det icke. Sen kom julen och de sörjande for till vad som finns kvar av deras familjer. Och jag till vad som är kvar av min. Bara efter några dagar var jag på väg härifrån. Hade glömt att tiden lägger lock på så mycket ångest. Det finns en anledning till att jag tillbringat nästan alla mina vuxna jular med eventuella partners familjer. Eller med jobb. Eller med vänner. Som t ex i fjol med K. Och två år dessförinnan med U. Det har varit fina jular utan krav och oätlig julmat. Utan besvikelser och skam och skuldbeläggande. Nu är jag tillbaka i flickrummet. Och med allt det medför. Naturligtvis kom depressionen som ett julkort på posten. Men jag vet att det går över. Jag har ett eget hem att åka till. Tillräckligt långt härifrån. Men när jag var på väg för några dagar sen fick jag en inbjudan till ett firande i stan ikväll där O är välkommen och vi båda trivs. En gammal fotografkollega har blivit ihop med en annan bekant och de bjuder hem några nära vänner med familj för god mat och lite skumpa. Precis vad jag behöver. Vi var där redan i fredags och åkte pulka med barnen, lunchade befriande grönt, målade med vattenfärg och såg på Bamse. Och O hade verkligen jätteroligt. Far har suckat och surat i dagar nu. Bara julafton var uthärdlig. Sedan kom det stora mörkret och tog honom och inget smakade bra. När jag lagade chili åt han bara ris och mamma såg sig nödgad att koka potatis och öppna en sillburk istället. Sen kom systrarna på tal och trots att det var mamma som tog upp det hamnade skulden som vanligt på mig. För att de inte vill ha mig. När sanningen är att systrarna inte vill ha någon i vår familj som de inte omedelbart ser sig ha praktisk nytta av. Jag vågar säga att det är vår familjs förbannelse, det där asociala och den fullständiga bristen på självinsikt. Och när man (läs:päronen, för från systrarna får åtminstone jag aldrig någon inbjudan och inbjudan behöver man för annars körs man bokstavligen på porten som några av er vet) någon gång bjuds in till jul- eller födelsedagsmiddag ses det som en gest av medlidande. Ingen reflekterar över att även ensamma (eller kanske i synnerhet ensamma) människor kan ha något att bidra med i ett sällskap. Här råder bara jämna par. Därför är jag nu också oftare med i beräkningen då jag skaffat mig ett bihang i form av min lille oäkting. Nu när det gått så många år att jag känner att det kan kvitta. Jag har slutat gråta över de samtal jag aldrig får och de famnar som inte finns. Jag har någon att krama. Någon som än så länge är bara min. Jag hoppas så att 2013 blir året då vi får utöka vår familj. Gudarna ska veta att jag försökt. Men 2012 var året för blod och död. Och för en ensamstående wannabemorsa finns också ekonomiska aspekter av själva barnalstrandet. Så låt oss hoppas att ett nytt liv får fäste redan i januari. Sen är nämligen pengarna slut. Kram på er, alla som orkar läsa dessa självutlämnande rader! Jag skriver som vanligt inte för att få medlidande. Det är inte synd om mig. Men jag tycker det behövs fler bloggar som inte skimrar i rosa. Texter som fler av samhällets olycksbarn kan känna igen sig i. Det är förstås en svår balans att inte bli alltför personlig och gnällig. Jag vet att jag gått över gränsen både en och två gånger. Men fortsätter oförtrutet. För att jag tror att jag behövs. Om inte i mina systrars liv, så kanske i ditt;-) Gott nytt år till dig! Och ett bättre 2013 till oss alla!

4 kommentarer:

  1. Gott nytt 2013 fina du! Det måste helt enkelt bli ett bra år. Varm kram!

    SvaraRadera
  2. Tack, snälla du! För pepp och för att du finns! Ger hopp om att det faktiskt kan komma fler vettiga från "den där stan";-)

    SvaraRadera
  3. Tack för snälla kommentarer! Som jag inte sett förrän nu...:-)

    SvaraRadera
  4. Tack för snälla kommentarer! Som jag inte sett förrän nu...:-)

    SvaraRadera