onsdag 22 februari 2017

Vårdgarantin ett skämt för bråckpatienter

Jag har precis som Isobel mången gång skrivit om gravidkrämpor som ignoreras av vården och Försäkringskassan. Men efter att barnet är fött börjar för många av oss den verkliga kampen för kvinnokroppen. Undersökningar visar att uppemot var tredje kvinna drabbas av magmuskeldelning (på latin: diastasis recti), eller navelbråck som i mer allvarliga fall inte går att åtgärda på annat sätt än med kirurgi. Diastasen ger upphov till både värk i mage och rygg och orsakar instabilitet i hela bålen. Särskilt allvarligt för mig, som redan har så stora besvär med min rygg så att jag tvingats operera den flera gånger. Det råder ingen tvekan om att även en bukoperation är angeläget i mitt fall.
Ändå har jag blivit ignorerad i över tre år med uppmaningar som "gör situps" och "tänk på vad du äter" när jag i själva verket hade rätt hela tiden. Mitt fem centimeter stora hål i magmuskulaturen förblir inte bara opåverkat av situps och ständiga lyft av barn och matkassar - det har rentav förvärrats. En operation privat kostar mellan 65 000-100 000. Majoriteten ger upp på vägen genom Landstingets trånga korridorer. Många vet inte ens vad som är fel utan litar på dåligt utbildade husläkare som hintar om träning och bantning.
Men tack vare en uppmärksam smärtläkare, har jag nu ändå fått min husläkare att skriva remiss till Södersjukhuset för bedömning. Ultraljud av bukväggen är redan avklarat så att jag har en rejäl diastas och ett navelbråck är fastställt av vårdpersonal. Nu måste jag bara köa för att få en bedömning av kirurg.
Inom en månad har jag, enligt vårdgarantin, rätt till en bedömning. Enligt samma vårdgaranti har jag, inom tre månader, rätt till operation om läkaren anser det vara nödvändigt. Kruxet är bara att det i dagsläget finns EN kirurg som utför den här typen av operation i hela Stockholmsområdet. Och till honom köar fortfarande kvinnor som fått remiss förra sommaren. För bedömning. Att de facto få en operation tar ännu längre tid.
Då kan man tycka att det vore rimligt att slussa över en del av de väntande patienterna till privata alternativ. Det finns ett flertal kirurger bara i Stockholm som gör bukväggsoperationer på patienter som kan betala ur egen ficka. Och de gör det bra. På Strandkliniken finns till exempel Dr Oya Kocabalcan, som tidigare arbetat på Karolinska Sjukhuset och anses som den främsta i landet på den här sortens omfattande bukoperationer. Hon tar emot patienter från hela Sverige, några med avtal från respektive landsting. Hos Dr Oya erbjuds jag en operationstid redan inom en månad. Men Stockholms Läns Landsting säger nej.
I mitt samtal med Vårdgarantikansliet tog jag upp de prejudicerande fall med patienter som opererats privat för svettproblematik och i efterhand fått ersättning från Försäkringskassan.
I samtliga fall handlade det dock om operationer utförda utomlands (Danmark) och då gäller EU-lagar som ger patienterna rätt till betald vård i utlandet.
Om jag reser till Danmark för att göra en privat bukoperation har jag alltså möjlighet att få den betald (men en bedömning av behovet måste fortfarande göras av landstinget här hemma och kön enbart till bedömningen är minst åtta månader i dagsläget). Om jag istället går till en privat läkare i samma stad får jag betala hela kalaset själv. Visst är det absurt!
Vi har haft en blått landstingsstyre i ganska många år med Filippa Reinfeldt tidigare vid rodret och med "Valfrihet i vården!" som främsta slagord. Vari består denna valfrihet? undrar jag. Min övertygelse är att många kvinnor, som i dagsläget köar till operation i Stockholm, kan tänka sig att ta en del ur egen ficka för att snabbare få operationstid privat. På samma sätt som i svettfallen ersätter Landstinget vad operationen skulle ha kostat i deras regi och patienten står för överskjutande kostnad. 
Alternativet är att klona SÖS enda bukkirurg. Det kanske går fortare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar