To be continued

Sitter på berget vid Mälarhöjdsbadet och känner det stora vemodet rulla in med svallvågorna från en alltför dyr båt som kör förbi lite för fort. Tre kvinnor i 70+åldern kämpar med att hålla sig upprätta i vågorna. En av dem faller under ytan men fiskas upp av väninnorna. Och jag vill bara gråta. Min hand luktar fortfarande av hans kuk. Den söta Tinderkillen jag snäste av i vintras men ändå sparat bland matcherna för att han var så vacker med sitt lockiga hår och sina väldigt udda och inte särskilt säljande bilder. Vacker och rolig. En farlig kombination för mig. Jag hade ju träffat M. Jämnårig innerstadskille med frekventa krogvanor men åtminstone lägenhet och jobb. Smart. 2.0-are precis som jag. Bildad och bokläsande. Alltid välformulerad. Jag hann träffa hans vänner då han, mest på nåder trodde jag, bjöd in mig till sitt 45-årsfirande i park. Vännerna var galna (på ett bra sätt även om alkoholintaget i somliga fall kanske var lite väl högt), soundtracket underbart och jag hade en av mina roligaste kvällar på väldigt länge. Så när festgästerna började skingras kändes det ganska naturligt att, på fjärde dejten, gå hem till hans lägenhet. Vad som sen hände har jag mest fragmentariska bilder av. Men jag vaknade dagen efter med en fruktansvärd värk, framförallt i nacke och ländrygg, och med en känsla av att ha gjort ett felval. Jag tyckte inte om lukten i lägenheten och ville mest bara åka hem. Nån dag senare ringde han när jag höll på med något och jag undvek att svara. Vi smsade om att ses mer under min barnlediga tid och jag fortsatte att ducka hans samtal. För vid det laget hade jag gått på en andra dejt med E, som till skillnad från M varit väldigt mycket mer på med komplimanger och snabba återkopplingar. Jag älskar ju män som vågar skriva direkt efter dejten! Här i Sthlm är man inte så bortskämd med sånt. Fina, ibland mer intima, möten leder bara till en kompakt tystnad. Den man som nyss kysste hela min kropp och yrade om hur gott jag luktade, kommer jag aldrig mer att höra av efter att han pekat ut vägen till t-banan och stängt dörren bakom mig. 

Men så har det alltså inte varit med varken M eller E. M har hört av sig med Sthlmsintervall och tog mig åt sidan för att planera vad vi skulle svara hans nyfikna vänner på festen. Med det sagt trodde jag inte att han var så intresserad av mig. Vi var ju så olika! Han fri och barnlös IT-kille i sin märkligt inredda och skarpt doftande etta i stan. Inga drömmar om land eller hav. Och uppenbarligen inte heller den omhändertagande typen som fixar frukost och masserar min trasiga kropp. Så när han återigen ringde tog jag tjuren vid hornen och öppnade dörren ut till hagen och de andra korna. Han tog det inte så bra. Jag hörde desperationen i hans röst och ordet varför gång på gång. Det hade jag inte väntat mig. Jag kände mig som en dålig människa en stund. Sen smsade jag den lockiga ynglingen med musiksmaken.