onsdag 4 maj 2016

Det finns ett stort, stort hål i himlen.

Tänker på Olle Ljungström och alla som stod honom nära. Jag visste förstås att han var sjuk, men inbillade mig att han var ett Sveriges svar på Keith Richards. Att han skulle hänga med många år till.
När jag bara var en liten spermie var det Ted Gärdestad. Sen Olle. Och efter Olle kom ingenting. Inte på den svenska arenan. I världen fanns alltid Bowie. Trodde jag. Tills han gick bort i början av året.
Jag började lyssna på Olle i de sena tonåren. Via Ratata fann jag Stranded Rekords och på Stranded låg också Reeperbahn. Där Ratata var flickrumsångest light var Reeperbahn deras skitigare brorsor i uniform. Och jag älskade det. Sen kom den första soloplattan och knockade mig fullständigt. Han var den vackraste man jag sett näst David Bowie och han sjöng som en svensk Lou Reed. Filosofiska texter i reklamförpackning. En musikalisk brillokubist. Ingen kunde som Olle sjunga om Jesus, blommor och heroin. I samma andetag. Mitt gymnasistjag föll för Reeperbahns uniformsinsydda sexualitet. Den unga vuxna Linda blev förälskad i solo-Olles rappa tunga till viskomp i indiekostym. Den enda förälskelse som aldrig gått över.
Ingen gillade Olle i Karlskoga där jag växte upp. Så jag åkte till Stockholm och gick på Hannas krog bara för att få en skymt av honom. När han sen spelade på Statt i Karlskoga kom fem pers varav en sprang apfull framför scenen och skrek att det var skit. Men jag hade min fisktisha från Hannas på mig och Olle såg den och log.
Vi hade en del gemensamma bekanta och jag är inte den som är rädd för att prata med nya människor. Men när det gällde Olle Ljungström blev jag starstruck. Så jag gick bara förbi honom genom åren. En gång vågade jag mig på ett "hej". När jag väl bestämde mig för att gå fram och snacka var det han som var apfull och närmast fick bäras ut från en undermålig konsert som några bekanta anordnat. Hans flickvän hade just lämnat honom och han mådde verkligen inte bra.
Det var sista gången jag såg honom. Sen hörde jag att han flyttat till Alingsås och levde lantisliv. Det kändes bra.
Nu är han borta och på en sekund den sista, lilla skärvan av min ungdom.
Den vackraste mannen på den här sidan Atlanten. I himlen finns det plats för allihop. Jag hoppas friden når dig där du är.

Inga kommentarer: