torsdag 16 mars 2017

90-talsminnen

När jag över julen besökte föräldrarna i Värmland fann jag ett gammalt brev som jag hittade på min arbetsplats en morgon 1993. Jag var reporter på lokaltidningen och kände mig både ensam och ouppskattad. Enda ljusglimten var att jag inlett en relation med en annan vikarie i samma ålder, en kille som kom utifrån och hade andra intressen är hockey och V75 (eller hette det månne V65 på den tiden?).
Men en kvinna från Göteborg, kanske tiotalet år äldre än mig, hade vikarierat på tidningen några månader, och även om (eller kanske på grund av att) vi inte hade lärt känna varandra under den korta tiden, så lämnade hon mig detta brev under sin sista kväll på jobbet daterat den 27/12 1993:
"Din senaste krönika var jävligt bra, tycker jag. Jag tror att du kan gå långt som journalist och inte minst som skribent. Hoppas bara att du inte alltför länge förslösar din underbetalda och ouppmärksammade talang på den här kalkontidningen = KT. Hoppas att du ganska snart tar dig härifrån, innan du dras mer i dom andras tröga du. Du och C-J kan väl antagligen hjälpas åt att stå ut. Själv kände jG mig bara som jag ville sparka in tasken på hela chefspatrasket till slut. Jävla självgoda nollor till hängbuksvin! Du och jag har ju egentligen aldrig pratat så mycket, men visst har det varit små korta stunder av samförstånd. Eller hur? Nu ska jag äntligen bli frigiven från min "frivilliga" förvisning hemifrån. Min älskling, sedan sju år tillbaka, kommer och hämtar hem mig till vårt vackra hem och vår hopplösa katt i Majorna i morgon kväll. Hoppas vi ses (hälsa även C-J det!) nån, jävla gång i framtiden. Jag lovar att  alltid hylla DET POSITIVA I TILLVARON!  Allting blir ju så mycket käckare då, eller hur?
Full, glad och förbannad:
E G.
Ring och skriv och hälsa på i Gbg för fan!"

Jag blev så glad när jag fann det här brevet. Hade alldeles glömt bort det. Tyvärr blev det aldrig någon påhälsning hos kvinnan i Gbg. Men brevet betydde mycket för mig som i hjärtat hade höga ambitioner men inte ett uns av tro på att det nånsin skulle bli nåt av mig. Jag var ljusår från C-J där som planerade en framtid som både kriminalreporter på rikstäckande tidning och författare. 
Några år senare var det jag som läste kriminologi på universitetet, men mer än någon enstaka nyhet om "kändis som åkt fast med kokain" har det inte blivit på riksnivå. Och nu är jag gammal och skröplig. Återstår författarskapet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar