måndag 9 april 2018

Allt som blev - och inte.

Min far somnade in i morse. Den enda far jag haft.
Jag skriver så för att vår relation inte var enkel. Min far var av den gamla sorten. Tyst och stark. Nästan alltid närvarande, men ändå inte. Alltid på avstånd. Jag minns hur han brukade gå tjugo meter före resten av familjen på promenaderna runt Sandtorpsudden i Karlskoga. Ibland vände han sig om för att se att vi var där. Sällan för att låta oss hinna ikapp. Jag minns hur han stod och väntade otåligt utanför ytterdörren redan innan vi kom iväg, medan mamma klädde på mig - och åren dessförinnan mina systrar.  Jag minns hur mamma hade maten på bordet klockan fyra varje eftermiddag när han kom hem från arbetet på Bofors. Jag minns honom bakom morgontidningen. Med en pipa i munnen. Eller en cigarett. Den gamla sortens man.
De där cigaretterna - och till viss del arbetet på Bofors Gjuteri - skulle bli hans död. Det förstod jag redan som barn och otaliga var de papperslappar med varnande budskap som jag smög in i cigarettpaketen. Pappa skrattade bara och tände ännu en cigarett, men med tiden endast under fläkten och senare gick han ut för att röka. Det fanns en omsorg om oss i det men den sträckte sig inte så långt att han månade om sin egen hälsa. Han gjorde några försök att sluta röka men lyckades aldrig. Inte förrän han för tio år sen diagnosticerades med en lättare form av KOL. Då fick snuset ta vid.
Jag trodde att pappa, som KOL-patient, gick på årliga lungkontroller. Jag trodde att min syster, som är sjuksköterska och bor i närheten, hade koll. Men han blev inte ens kallad.
Så i somras, efter att mina barn varit där några veckor för andra - och sista - gången, klagade han över andningssvårigheter och sökte läkarvård. Vi fick genast besked om att något syntes på röntgen. Efter ett par veckor kom svaret på vad. Det var cancer.
Då hade jag och barnen hunnit åka till Finland för första gången på länge. Mamma och pappa skulle komma efter men med sjukdomsdiagnosen blev det inte så. Vi tyckte det var skönt att få vara där för oss själva för första gången. Ingen som hängde över axeln och påpekade alla fel jag gjorde och fick mig att känna mig som en objuden gäst i det sommarhem jag varit med och byggt under hela min uppväxt. Den sista sommaren med föräldrarna i Hangö var inte munter. Då var han ingen bra far och jag lovade mig själv att aldrig mer fara dit. Det löftet har jag givit mig själv flera gånger genom åren, men min kärlek till Hangö är så stark att jag återvänt gång på gång, efter några år, när minnena hunnit läka en aning.
Långt före pappas sjukdom - och långt före min morbrors planer på ett nytt båthus - har jag drömt om att flytta dit. Att någon gång skrapa ihop så mycket pengar att jag kan köpa loss en bit av mammas tomt och bygga en egen liten stuga. För ett år sen berättade mamma att hon sålt den obebyggda delen av tomten till sin bror som äger barndomshemmet på tomten intill. Han ville bygga ett större båthus.
Jag protesterade förstås och erbjöd mitt Värmländska torp som betalning, långt mer än de 5000 euro morbror erbjudit. Men mamma ville inte lyssna. Det gjorde ont. Hon som skrivit så många dikter om Hangö och sin längtan dit - varför förstod hon inte min längtan?
Jag lät saken bero. Men väl i Hangö tog jag upp det med morbror och erbjöd kompensation om jag fick köpa åter tomten. Jag bad honom ta sig tid att tänka över mitt erbjudande. Han flinade och svarade "jo, det ska vi nog aldrig glömma"...
Min morbror är också min gudfar. Halva livet såg jag upp till honom som en storebror och vid varje semesters slut satt jag med näsan mot bilrutan och grät tyst när vi lämnade Hangö för ännu ett år. Väl där var det jag som tjärade hans gamla eka som en gång varit min morfars. Och det var jag som målade hans hus när pappa inte lät mig kladda runt på vårt. När pappa såg vilket bra jobb jag gjorde hos morbror fick jag dock lov att hålla i penseln även på vår sida tomtgränsen.
Jag vet inte varför, men hela mitt vuxna liv har min morbror vänt mig ryggen. Mina systrar likaså. Medan mamma och pappa stillatigande sett på. Med mitt avböjda erbjudande till morbror ställdes hela familjesituationen på sin spets. Jag försökte vädja till mamma att tala med honom då hon efter att ha pratat med pappa visade tecken på att ha ångrat sig. Men så kom det där olycksaliga samtalet med min far där han for ut och anklagade mig för att "ha gjort något" som skäl till morbrors avoghet mot mig. Jag tror idag att min far var så upptagen av sin sjukdom att han inte kunde tänka klart. Men jag var så fylld av sorg att jag inte orkade mer. Kunde de inte se att de tog ifrån mig min livsdröm? Kunde de inte se hur jag kämpade mot knarkargrannar och vandaler och hyresvärd och fan och hans morbror för att klara mig och mina barn genom ännu en dag i det här förbannade ghettot? När allt vi vill är att få springa barfota i tallskogen och cykla neråt Täcktom för att ta båten ut på havet då och då. Vi är gjorda för ett annat liv.
Jag orkade inte stånga mig blodig längre. Jag hade sagt allt som fanns att säga. Jag hade hängt ut mitt hjärta på en krok men ingen ville fånga det. Så jag stängde alla dörrar och fönster och försökte bara hålla andan under hela hösten, se till att barnen hade mat och kläder och fick höra sina sagor om ett lyckligare liv. Jag slutade svara i telefonen. Tog dubbla piller mot min olycka, ökad dos mot den allerstädes närvarande värken och ett extra litet för sömnen. För första gången i mitt liv ringde jag inte mina föräldrar på deras födelsedagar. Pappas sista födelsedag fick han fira utan mig.
Det är klart att det gör ont idag. Att det blev så. Men det slutade inte riktigt där.
Strax före jul hörde mamma av sig per mail och skrev att pappa blivit sämre. Jag hade dittills fått rapporter om att de både varit i Finland under hösten och i Portugal för att hälsa på min äldsta syster. Så jag tolkade det som att cellgifterna hade effekt. Men framåt jul blev andningen tyngre. Cellgifterna plockades bort. Mamma skrev att han ville fira jul med barnen. Jag svarade att vi skulle komma.
Vi var där en vecka. Det var ingen lycklig vecka, men jag klarade av att hålla känslorna nere. Och det kändes skönt att ha tagit beslutet att åka, när jag såg hur trött han var. Han orkade inte gå ut länge, satt mest och såg på tv. Men han uppskattade barnen på ett helt annat sätt än den där sommaren i Hangö för snart tre år sen. Jag tror han insåg att det var den sista julen. Jag med.
När vi for lovade vi att komma åter på sportlovet. Veckorna fram till dess blev han allt sämre. Ett sista försök att prova en ny medicinsk behandling gjordes, men den gav så svåra biverkningar att man tvingades avbryta. Strax därefter fick han en propp i benet. Och flera i lungorna. Jag ringde dagligen för att fråga om läget och uppmanade dem att åka in för att undersöka benet, vilket de till slut gjorde. Men för sent. Man blev tvungen att amputera hela vänsterfoten. Det var i det läget jag mötte pappa på sportlovet, i sjuksängen på Karlskoga Lasarett. Då hade han syrgas och näringsdropp och resten av benet i paket. Men han orkade prata lite grann och hålla min hand. Han orkade lyssna så pass att jag fick sagt varför jag inte hört av mig under hela hösten. Och han svarade "jag vet".
Vi hann få det där samtalet vi båda så väl behövde. Kanske inte mycket till "samtal" om man skulle fråga en mer vältalig familj, men ändå stort för mig. Och för pappa, tror jag. Han sa att han var ledsen över att han inte varit en bra far för mig. Men att jag inte skulle tro att han tyckte mindre om mig än de andra. Jag svarade att han varit en bra far, också.
Det är så jag vill minnas pappa. Som den bra pappan han var när jag var liten. Han som någon gång, istället för mamma, läste ur "En kos dagbok". Han som, med hammaren i hand, bättrade på altanen i Karlskoga eller snickrade på huset i Finland. Så envis att han prompt skaffade sig nackspärr av att slå i tusentals kopparnubb i sovrumstaket när det hade fungerat lika bra med vanlig spik. Han som anlitades av grannarna så fort de ville ta ner ett träd eller två. Framför tv-nyheterna, alltid uppdaterad på vad som hände i världen. På cykeln på väg hem från jobbet, där han som den sega gubbe han alltid var, raskt trampade förbi yngre förmågor uppför Norabacken. Alltid 20 meter före oss i skidspåret eller på promenaden. Alltid pappan som vårrustade våra cyklar eller vallade våra skidor före tävlingarna. Han VAR en bra pappa i sina stunder, trots sin egen svåra uppväxt med en far som slog och söp. Men, som han sa där i sjukhussängen, han hade inte förstått mina drömmar. Så många ord kom ut fel. Så mycket blev inte sagt. Men nu satt jag där och höll hans hand och klappade hans kind och vi blev förlåtna. Mitt i sorgen är jag tacksam för att vi hann. För en stor del i det svåra med att mista sin far är allt som inte blev. Man kan ju tycka att man vid hans ålder borde ha gjort det mesta man tänkt sig att göra i livet. Men pappa var ingen lycklig människa. Han var ingen färdig människa. Till skillnad från min chef och vän Sten, som dog i augusti 2016, och som sa till sina närmaste att han "inte ångrar något" och "är nöjd med mitt liv". När jag försökte ta reda på varför pappa vägrade äta på sjukhuset och var orolig för att han givit upp svarade han "jag vill ju leva!" Då hade han precis fått en stroke och hade svårt att prata.
Nu fick han inte leva mera. Och jag vet att jag borde vara tacksam för att det ändå gick så pass fort. Att ligga orörlig i en sjuksäng är tungt för vem som helst. Det vet jag bättre än de flesta. Men pappa var sämre rustad för det än någon annan jag känner. Att vara stark, snabb och arbetssam var dygder för honom och något han lyckades leva upp till i nästan 79 år. Nu är det hans tid att vila. Men känner jag honom rätt sitter han däruppe och pikar oss för att vi halkar efter, eldar fel eller inte städar tillräckligt bra. Så idag gråter jag. Och städar.

Inga kommentarer: