Ain´t misbehavin

Mina föräldrar har lärt mig att ha respekt för äldre människor. Och framförallt min mor har själv haft alltför mycket av den varan. Jag tänker på alla de gånger en numera hädangången bekant till familjen uttalat både rasistiska och andra mindre rumsrena åsikter till kaffet.

Äldre människor har setts som något, lite gulligt och oförargligt. Radikala åsikter från en 90-åring har bortförklarats med att "det var annorlunda förr i tiden" eller att man inte kan "lära gamla hundar sitta". Ett lite nedlåtande synsätt kan tyckas, men jag inser att jag ärvt en del av det där, även om jag inombords kämpar emot.

I dag besökte jag en gammal granne som jag tidigare bara pratat med i hissen och på gatan. Jag vet att han bästa vän gick bort för en tid sedan och att han lever ensam sedan frun dog för ytterligare en tid sen. Jag har uppfattat honom som ganska ledsen och uppgiven, men också sympatisk och snacksalig. En evigt ung jazzgosse (trumpetare i allehanda band) och en socialdemokrat av den Tage Erlanderska skolan. Så jag ville muntra upp honom med lite fikabröd och ringde på i dag. Vi pratade en stund och lyssnade på Louis Armstrong innan önskemålen kom. Först var det en kram och för all del, tänkte jag. Men sedan ville han pussas och då vände jag kinden till. Och mindes när jag för många år sedan satt strandsatt på E4 i bitande vinterkyla utanför Strängnäs. En äldre man i en folkabuss kom som en räddande ängel med kaffe och yllesockor och tog mig och den uttjänta Saaben på släp hela vägen till Västerås där mina föräldrar mötte upp. De älskade gubben som var så gästvänlig och glad och bjöd på nyponsoppa och smörgås i sitt hem. Och jag med. Tills han stal en kyss bakom en dörr precis innan vi skulle åka därifrån.

Kanske är jag tråkig, halvfrigid och väldigt svensk. Men jag vill inte ha kyssar och tafsande händer från främmande gubbar som är mer än dubbelt så gamla som jag. Även om jag tycker att de är hyvens farbröder. Tyvärr har jag alltför många exempel på sånt här bemötande. Ändå blir jag fortfarande lika ställd. Som när grannen envisades med att gång på gång fråga om han inte kunde få smeka mig. För hemtjänstflickorna gick inte med på sånt.

Det var väl tur att han frågade åtminstone. Så jag fick chansen att öva på att säga nej till någon mer än dubbelt så gammal som jag själv. Men jag börjar bli lite trött på att det ska behövas.

I min förra lägenhet hade jag en granne som var 84 år och också levde ensam efter att frun dött. Ibland ville ha  bjuda på whisky och prata politik. Det hände att han skojade lite fräckt om vår relation. Men han höll tassarna borta.

Visst förstår jag att gamla människor också har behov av närhet och ömhet. Men jag är ingen docka till deras förfogande.