Hämtar grinig sjuåring hos kompis som bor i den där k-märkta elvamiljonersbostaden jag snikte mig in i på visningen för två år sen. "Varför har jag så lite lego och varför har vi så fult och stökigt hemma hos oss?" Vi har ju pratat om sånt här. Igen och igen. Att jag är ensam vuxen och att varken pengar eller tid räcker till för allt man vill. Men nu känns det som att ingenting fastnat och jag blev bara så less. När han var mindre kunde jag få en kram för att jag lappat hans vantar. I ett område där inga ungar går med lappade vantar.
Försökte förklara att jag också har drömmar. Inte minst om just det där huset. Det var inte en slump att jag gick på visningen. Men om jag skulle sura och visa missunsamhet mot alla människor som har det bättre än jag skulle vi inte ha några vänner kvar. Alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar