Träffar min husläkare som verkar tro att jag hittat på att jag gått ner femton kilo sen sist jag vägde mig. Hon letar i journalen. Ser att jag har rätt. Jag berättar om hur mycket vatten jag dricker och hon lyssnar avmätt. Jag visar några hudinfektioner, bl a min variga tumme, och hon mumlar något om att ”det där är inget ovanligt”, när jag nämner att jag tror mitt kortisol är lågt, framförallt vintertid. När jag säger att jag mådde så mycket bättre efter operationen, då jag fick kortisol och vätskedropp några timmar, utbrister hon ”men de ger ju inte dropp där!” Det visar sig att hon trott att jag genomgått en frozen shoulderoperation. Då är de snabba. Men jag har klippt av min bicepssena och slipat bort en del av skelettet. Då blir man sövd och får dropp. Dropp som fyllde ut min russinlika kropp och gjorde att ögonen slutade värka.
Klär av mig för undersökning. ”Men du är ju blodig!” säger hon förskräckt. Jo, jag är som sagt nyopererad. Då skär de i en. Med kniv. Sånt brukar generera lite blodvite.
”Det var ju jag som skrev remissen till ortopederna”, säger hon tydligt, som för att komplimera sig själv över att ha ett rätt på provet. Sanningen var att jag fick tjata om remissen. Och att det var min sjukgymnast som bedömde att jag behövde den och tipsade om just de kirurgerna. När jag bad om röntgen av båda axlarna sa min läkare ”Vi börjar så här” och skrev remiss om endast höger. Väl hos kirurgen frågade jag om man inte kunde ultraljuda istället och jo, det var ju faktiskt rentav bättre sa de och kunde jag tänka mig att åka hela vägen till Södertälje för den bästa på området? Det kunde jag och Anton på Tälje Rehab såg ganska snabbt att båda axlarna var ur led och med söndertrasade muskler, ”så det är inte konstigt att du har ont”. Med rätt husläkare hade jag kanske inte behövt gå i 3,5 år med det där onda ovanpå all annan skit. Ändå vill hon ta åt sig äran.
Resten av tiden ägnar hon åt att googla smärtmottagningen jag ber om remiss till. Jag har själv ringt dem, pratat med chefen, och frågat vad som krävs för att få komma dit. Nu hävdar min läkare att de inte har avtal med Sthlm. Trots att jag känner andra stockholmare som fått remiss just dit. Under mitt korta besök hinner hon hävda flera saker som inte stämmer. Hon har nyligen blivit chef över vårdcentralen. En chef som uppenbart inte kan hantera när hon har fel. För ett halvår sen sa hon att jag kanske borde byta läkare till någon med mer tid eftersom jag behöver så mycket remisser och licensansökningar. Nu verkar hon ha glömt det trots att VC:s kurator kontaktat henne å mina vägnar för en överlämning till lämplig kollega. Jag frågar henne om när jag ska lämna prover inför besöket hos endokrinologen. Hon säger att det inte finns några prover inlagda och att det inte behövs eftersom ”endokrin ska bedöma dig” och ”dina njurvärden är normala”. När jag insisterar hittar hon dem till slut. Sen lovar hon att förnya mina recept och min sjukskrivning. Jag går till apoteket. Inga recept finns. Går hem och återkommer under morgondagen. Fortfarande inga recept. Så jag går till VC en minut före stängning och knackar på en låst dörr. Receptionisten är på väg hem men ringer ändå upp min läkare som är kvar i lokalerna. Hon citerar min läkare med orden ”hon lovade att skriva recept idag (vilket inte stämmer, ty hon lovade att skriva dem direkt efter gårdagens besök) och gör det innan hon slutar vid 19”. ”Men då har apoteket stängt”, säger jag. Jag går hem igen och Den stora tröttheten tar vid. Orken som kikade fram under dagen och samtalet med en nyfunnen vän, är som bortblåst. Ögonen bränner som eld och läpparna spricker. Fyra stora glas vatten går ner och jag stoppar in en maskin tvätt. Snabbt på med ugnen så vi hinner äta fiskpinnar innan nioåringen ska till scouterna. Tänkte vila men måste svara på meddelanden och betala räkningar. Smsar hela chatten med scoutföräldrar och frågar om någon kan följa Å på hemvägen. Det brukar vara ett effektivt sätt att tysta hela chatten. Så och ikväll. Men storebror går! Mot betalning i form av två sockerstinna munkar. Sånt som kallas win-win. Jag har inte så mycket erfarenhet av det men känner mig tacksam för denna plötsliga uppoffring från en kille som inte ens vågar åka t-bana utan mig. I morgon kanske han tar sig till skolan för att äta lunch. Små, små myrsteg mot något slags liv. Nu är ketoganet slut för denna gång. Det tycker inte kroppen om. Den är slut för idag. Tack och god natt! 🦉
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar