fredag 1 november 2013

Anställningsstopp

Nu när Skattemyndigheten granskar mig för att de undrar vad jag lever på (Hallå! Ensamma morsor är vana vid att sylta, safta och loppisfynda!) kom jag att tänka på det där som en gång var på väg att bli nåt slags karriär. Hur den stora landsortstidningen ringde när den lilla fastanställde min pojkvän istället för mig. Och hur jag lyckades jobba upp ett självförtroende där som jag inte haft förut. Sen sa han upp sig från sitt fasta jobb och vi drog till Spanien för att leva och skriva. Men jag blev gravid och kräktes hela tiden. Blödde och oroade mig för den där medicinen jag tagit innan jag begrep. Medan han frekventerade Andalusiens sunkigare krogar på egen hand. Vi hade inga mobiler då. Ringde hem från en telefonkiosk nån gång i veckan. Och vid ett av dessa samtal berättade mamma att den stora tidningen sökt mig igen. De erbjöd ett längre vik. Med möjlighet till mer än så. Jag ville åka hem. Både för jobbet. Och för att få veta om det som växte i min mage alls var livsdugligt. Han ville stanna, dricka billig sprit och snubbla över sin medhavda Facit i hallen varje morgon. Så vi stannade. "Du får fler chanser", minns jag att han sa. Ett par år senare fick han fast jobb igen. Sex år senare hade han supit bort mig. Ett halvt liv senare sitter jag här och väntar fortfarande på den där chansen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar