lördag 26 april 2014

Förortsmorsan behövs! Ett telefonsamtal om talang, år av hundjobb och dålig tajming.

Klockan är åtta på lördagskvällen och fyraåringen gallskriker från badrummet eftersom han är för trött/arg/envis för att klä av sig och ta på sin pyjamas. Den lilla (förklaring till dennas existens kommer i ett senare inlägg men ni förstår att det finns en anledning till att jag bara skriver sisådär två om året numera) gnyr i babysittern medan jag griper efter flaskan med mjölkersättning. Då ringer telefonen. I vanliga fall hade jag inte svarat, men jag ser att det är min gamla kollega som så sällan hör av sig och jag tänker att jag kanske kan avvara fem minuter för att styra upp något tillfälle att ses i vår. Men vi kommer att tala betydligt längre än så. Alltmedan jag matar nytillskottet till lugn och fyraåringen fortsätter sina vilda protester bakom lyckta dörrar. (Nej, han var aldrig inlåst. Jag stängde bara dörren för att kunna prata i telefon.) Kollegan är på jobbresa och har tagit några öl. Då händer det att han tänker på mig och min unika talang. Och slår en signal för att påminna mig om den. Inledningsvis avbryts vårt samtal gång på gång av något av barnen. Så småningom fastnar fyraåringen framför "Smartare än en femteklassare" och den lillas gnyende minskar med innehållet i nappflaskan. "Genom alla år jag jobbat har jag aldrig träffat någon som skriver bättre än du" säger han. "Du har en helt egen ton. Ingen kan beröra så." En del av mig blir förstås smickrad. Den andra väntar. "Men du borde ha fortsatt blogga. Du var jävligt tidigt ute där." Jovars. Det kände jag nog själv ibland med min gamla blogg. Den anonyma. Men ändå så totalt nakna. Sex, drugs and rocknroll i Sisyfosland. Rapporter från Debaser Slussen och Huddinge sjukhus. Det vara raka puckar. Och långt ifrån alltid en smickrande bild av mig själv. Hänger man ut sitt hjärta på en krok är det förstås många som vill tycka. Och det där tyckandet blev lite för mycket för mig. När jag så småningom blev mor fick jag en mer accepterad anledning att lägga ner bloggen. Kollegan var besviken. "Du borde skriva mer!" sa han. "Du är unik! Du behövs!" Och det tycker ju jag också. Han och jag tycker det. Men där har det stannat. Jag fick vara politisk kommentator i ett radioprogram under en säsong. Utan lön. Något annat har det inte lett till, jobbmässigt. Jag påtalar detta för kollegan men han upprepar bara att jag behövs och att han själv snart är fullständigt umbärlig eftersom han inte kan skriva. Ändå har han haft fast jobb på en och samma tidning i snart tjugo år. Firmabil. Roliga uppdrag. Tråkiga uppdrag. Månadslön. Semester. Trygghet. Han tillhör inte oss som behöver vända i kassan på ICA. Och det vet han förstås. Han vill ju bara peppa mig. Att göra mer. För jag är ju så jävla bra. Och det är Twitter och Facebook och andra sociala medier som är grejen nu, säger han. Jag förklarar hur mina dagar ser ut med städ och tvätt och amning, amning, amning och att jag numera sällan hinner duscha mer än en gång i veckan. Att jag inte haft ett så här långt telefonsamtal med någon (oinräknat kötiden till Försäkringskassans växel) på flera år. Att jag normalt sett inte ens hinner svara. Men att jag faktiskt fortsatt blogga till och från. Hur jag postat länkar till blogginlägg på olika tidningars facebooksidor och mailat, mailat mailat mitt intresse. Ibland har jag fått ett hyfsat intresserat svar. Bara för att en månad senare upptäcka att samma tidning presenterar sin "nya" krönikör "Fotbollsfuck Crampann Söderlund" snodd från konkurrentblaskan. Någon enstaka gång har det rört sig om en bra värvning. En människa som faktiskt kan tampas med en penna. Men allt som oftast blir jag gruvligt besviken över att de inte orkat lyfta sin trötta blick. Jag är van vid att bli brädad. Men det känns så förbannat mycket bättre att bli det av någon som faktiskt levererar något extra. Det kändes, åtminstone efter ett år eller så, helt ok att Hanna Fahl fick det där jobbet som programledare på P3Pop som jag också testats för. Förutom att jag svor under testsändningen gjorde jag allmänt medelmåttigt ifrån mig, men Hanna var klockren. Fast, tillbaka till telefonsamtalet. Kollegan håller en lång utläggning om hur tidningarna plockar in medelmåttiga bloggare för att få deras läsekrets på köpet. Vi vet båda att det är så det funkar. Men varför påstår han ändå att jag behövs? Ingen verkar ju hålla med. Jag fyllde fyrtio i höstas och medan den duktiga praktikanten från landsortstidningen där jag en gång började min bana håller Valborgstal på hemmaplan är jag fullständigt bortglömd. Inte ett enda återkommande brödjobb har jag rott ihop såhär halvvägs i livet. Och det är klart som korvspad att det skrämmer mig. Så pass att jag fortfarande ligger vaken om nätterna och svettas mellan kliande Ikealakan av femtio procent polyester. Och nu. Ja, nu är jag en överårig, ensamstående småbarnsmor. En sådan kan omöjligt få nyhetsvikariat med tanke på alla helger och kvällar som krävs. Kollegan håller inte med. Han tror fortfarande att jag behövs. Frågan är bara var denna gudomligt smarta redaktion där de sitter och väntar på just mig egentligen finns. Frågan får aldrig något svar då linjen plötsligt blir väldigt raspig och jag hör mig själv ropa "hallå! hallå!" innan samtalet bryts. Då har lillen somnat i babysittern och fyraåringen vill höra nästa kapitel i "Kometen Kommer". Så jag använder min hett eftertraktade radioröst och min osvikliga känsla för språket till att söva den älskade spiken i min karriärkista. Och jag känner att jag behövs.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar