måndag 28 april 2014

Solong surferboy!

Det var en varm dag. En vacker dag. En dag att minnas. Första gången jag träffade J hade jag just kravlat mig upp ur min kanske djupaste depression någonsin. Jag hade bestämt mig för att flytta tillbaka till Stockholm från Uppsalabunkern där jag bedrev mina Studier i Ensamhet. Hamnade på en fest bland en massa okända människor där ingen riktigt fäste. Förutom varma och roliga J som både lyssnade på mitt allvar och drev med mitt misslyckande på det hjärtligaste av sätt. Han var ihop med min bästa vän under en kort tid och satte alltid upp oss på gästlistan till sina klubbar. Härom året ville han hjälpa mig med starten av min firma. Alltid glad. Alltid hjälpsam. Alltid den som lyfte andra. När jag fick beskedet om hans bortgång hade vi inte setts på länge. Han var ingen nära vän. Bara en oerhört fin person som behandlade alla just så. Därför kändes det rätt och rimligt att gå på den där minnesstunden i dag. För även om vi inte stod varandra nära, har det inte gått en dag sen jag fick veta, utan att jag tänkt på om jag kunnat göra mer. Jag såg en sorglig facebookstatus för någon månad sen. Det fanns något mellan raderna som skvallrade om mer än den dagliga huvudvärken. Jag tänkte skriva och fråga hur det var men något kom emellan, ja förmodligen barnen. Och så glömde jag bort alltsammans. Nu får jag leva med det. Jag och alla de andra nittionio på minnesstunden. Vi som tänkte att det finns säkert så många andra som känner honom bättre. Men med familjen hade han i stort sett klippt kontakten. Och med flickvännen hade det tagit slut. Hade jag vetat det hade jag inte glömt. Å andra sidan fanns det de som hörde av sig och frågade. Men som inte fick svar. Jag har varit på många begravningar. Men ingen minnesstund har varit ens i närheten av denna. Jag vet att det berodde på att det var vännerna som ordnat alltsammans. De som kände honom allra bäst. Alphaville inledde med Forever Young. Kite följde upp med sin version av Jag ger dig min morgon. Det var electro och calypso. Ja, redan i dörren till kapellet sattes tonen när vi fick ett varsitt foto av J fastklistrat på en glow stick. Ni vet, en sån där man viftar med på ravepartyn. Och bästa vännen U höll ett alldeles fantastiskt fint tal om hur han tog henne med på hennes första festival när hon fyllt fyrtio och hur han fixade in henne på alla ställen. "Nu har du gått före i kön igen", sa hon och inte ett öga var torrt. Då och då gurglade minstingen från barnvagnen men tack vare köpemjölk på flaska fick jag honom att hålla sig presentabelt lugn under hela ceremonin. Några av de närmaste verkade uppriktigt glada över att han var med. Bebisar har ju en förmåga att bringa tröst bara genom sin närvaro. Jag vete fan vad J hade tyckt om att vi satt där och mindes i ett kapell allihop. Men om man nu ska sitta i ett kapell och minnas en människa så ska det göras just på detta varma, personliga sätt. Han var verkligen älskad, den där killen. Det är en skam att han inte förstod hur mycket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar