torsdag 8 maj 2014

Lördag på barnakuten

Det var i fredags det började. Fyraåringen var ovanligt gnällig och trött och somnade redan före sju. Termometern visade 37.6 på lördagsmorgonen och jag tänkte att han säkert fått de där vattkopporna de mailat om från dagis. Han stannade i sängen och lillebror ägnade sig åt en kort dagslummer när jag satt i köket och åt lunch. När jag dukat av gick jag in i sovrummet för att titta till de små. Då låg fyraåringen i min säng och skakade med tom blick. Jag försökte prata med honom, få honom att sitta upp, men när han inte reagerade ringde jag 112. Innan de kom hann jag tempa honom igen och nu hade han fyrtio grader. Jag tog av honom pyjamasen, gav panodil och hämtade en kall, blöt handduk att kyla ner honom med. När ambulanspersonalen kom var han kontaktbar igen. Det märktes att båda var vana vid att hantera barn. Jag lossade barnstolen från vår bil medan de bar ut båda pojkarna till ambulansen. Väl där suckade mannen över att det fanns airbag på passagerarsidan där lillebror skulle sitta. "Det kan finnas en avstängningsknapp!" sa jag. Och det fanns det. Annars skulle de ha fått ringa efter en annan ambulans. Fyraåringen fick en nalle. Jag satt med honom där bak. Lillebror somnade snart framme hos den snälla farbrorn. Framme på Sachska fick vi vänta i ett övervakningsrum. Eller snarare bås. Vi blev kvar där till sent på kvällen efter att ha lämnat blod, urin, svalg- och näsprov. Samt tagit en lungröntgen i märkligt sällskap. Två rätt så unga röntgentekniker tog tveksamt emot oss och den ena sa till den andra:"Gillar du barn?" högt och tydligt inför fyraåringen. Varpå kollegan undvek att svara så han fick äran att ta hand om min son. Vilket han inte verkade stormförtjust över. Jag hade lust att säga: "Han är inte 'ett barn'. Han är en person", men lät bli.
På akutmottagningen uppmättes temperaturen 40,5 men efter flera omgångar med febernedsättande gick febern ner och han verkade väldigt mycket piggare. Både han och jag ville hem. Det fanns ingen babysitter på akuten och vår annars så tålmodiga lillebror blev till slut trött på att sitta i bilstolen. Jag blev tvungen att lyfta och bära på honom och jag hade förstås glömt min egen medicin hemma. Så redan efter några timmar hade jag rejält ont i ryggen. Då sänkan inte var skyhög och lungröntgen inte visat något ovanligt fick vi åka hem. Mot löfte att infinna oss klockan tio nästa dag för att träffa en läkare. Vi behövde verkligen sova och jag visste att jag inte skulle få nån sömn på avdelningen de skrivit in oss på. Och trots att jag tidigt sagt till om behovet av medicin för egen del hade jag inte sett röken av annat än en Alvedon. Så hemfärd var helt nödvändig. Vår snälla granne som smsat redan efter att ha sett ambulansen hämta oss, offrade sitt lördagsmys och ställde upp som chaufför. 
Fortsättning följer.

1 kommentar:

  1. Hej. Vad glad jag blev när jag surfade in här och såg att du skrivit en hel drös inlägg sen sist. Jag har bara kommenterat en gång, önskar att jag var bättre på att lämna spår efter mig och visa tacksamhet över allt fint och bra och viktigt människor delar med sig av. Vill mest säga att 1) jag hoppas att ditt barn mår bättre 2) jäklar vad du gör det bra, själv med två barn 3) oj, vad jag önskar att du skrev krönikor i dn, du behövs, din röst behövs. Jag ligger bredvid min lilla unge som håller på att bli stor och känner igen mig så väl i de tankar om tid & karriär & (o)trygghet du beskriver så väl och som jag tror att skrämmande många föräldrar i förorter runt om i Sverige delar med oss. Något gnager i mig: det där att en del kan prova sig fram, fatta irrationella beslut ibland, ta omvägar och göra mlsstag - och hela tiden veta att det kommer ordna sig. Och det gör det ju också, för en del. Den här världen. Den här kärleken. Dina texter känns i magen, jag hoppas du hittar tid och ork att fortsätta. Känns ju lite konstigt men: kram!

    SvaraRadera