tisdag 13 maj 2014

En vecka på Sachska

På natten gick febern upp igen, han gnydde och gnällde och ville sova i min säng. Jag låg vaken hela natten och höll om honom och var rädd. På morgonen packade jag med ett ombyte till lillebror och en flaska ersättning och tog bilen. Jag förstod inte att han var inskriven och att det inte bara var ett läkarbesök och ett recept i handen det gällde. Vi blev kvar på sjukhuset. Sänkan sköt i höjden. Febern kom och gick med Alvedon och Ipren. Han grät och grät och blev alltmer rädd för provtagningar och medicineringar. Däremellan sov han. Vi blev kvar dag efter dag och hade inte ens en tandborste med. Sjuklingen åt ingenting. Lillfisen fick babysemp på sjukhuset. Medföljande förväntades ha någon anhörig som skötte näringstillförseln för vegetariska frysrätter var det dåligt med. Smörgås eller frukt fanns inte att köpa. Bara te och kaka. Jag gick nog ner några kilo, väl bekomme. Kunde ju inte lämna rummet för att köpa mat eftersom fyraåringen hela tiden var så rädd. Ringde mina föräldrar som körde från Värmland, för att mata katterna och komma med tandborstar och lektyr. Tandborstar fick vi. Lektyren glömdes. Morfar var märkbart stressad av hela situationen och åkte hem samma dag. Mormor stannade till i dag, för att passa katter och sedan, när vi väl kom hem, bistå med städhjälp och underhållning av postsjuk och särdeles retlig fyraåring. Vännerna, såna där människor man förr i tiden brukade dricka öl, dansa hela natten och dela sina bekymmer med, har vi inte hört av, med några få undantag. Ett bedårande par som jag träffade första gången på en fest härom veckan erbjöd sig både att skjutsa från sjukhuset och att komma på besök och muntra upp. De visade genom sitt oväntat varma engagemang att det inte är mig det är fel på. Det är meningen att vi SKA bry oss om varandra. Och det får kosta lite tid och bekvämlighet ibland. Så tack till er, även om ni inte fick komma (pga infektionsrisk med rumsarrest)! Och tack till er andra som uppmärksammade vårt behov av hjälp! Det har varit fruktansvärt tungt att ensam försöka styra denna skuta med sjukt barn och sjuka djur. En av dagarna på Sachska fick mamma komma in och lösa av mig några timmar eftersom jag var tvungen att ta en av katterna till veterinären. När vi alla blev utskrivna hade jag kunnat sova i hundra år. Men jag ammar ju fortfarande... Så, ja. Ni fattar. Några dagar efter hemkomsten har vi fått åka in på eftermiddagarna för antibiotikadropp. När fyraåringen väl fick ta bort infarten i handen var han (och jag) enormt lättad. Vi fick aldrig något svar på vad som orsakade infektionen. Bara att man redan tidigt misstänkte blodförgiftning på grund av den hastigt höga febern och därför satte in antibiotika. Jag är så tacksam för att allt gick bra till slut. Upplevde akuten som kaotisk. Men läkaren vi sedan fick på avdelningen var väldigt bra, lugn och saklig. Och sköterskorna i de allra flesta fall mjuka och lyssnande. Bäst var förstås den rara tanten från Lekterapin, som, när min pojke började må lite bättre, kom med briotåg och dinosaurier och en docka som han själv fick måla och sätta dropp på. För en kort stund kom leendet tillbaka. Nu är vi hemma. Mormor har åkt tillbaka till Värmland. Båda pojkarna sover. Ett par timmar till... I morgon ska vi in på kontroll. Sen åter till vardagen med dagis för stora killen och sjukgymnastik för mig. Jag har ju missat flera av mina tider där nu. Mammalivet tär på kroppen. Särskilt när man är ensam. Särskilt när något oväntat händer och mina vardagliga knep och rutiner för att skona ryggen inte går att upprätthålla. Så jag är rätt slut nu. Trött på värken. Hoppas på en lång, varm sommar.

Inga kommentarer: