Livets efterrätt eller livets efterfest?

Jag har ingen ursäkt. Men nu sitter jag här och ser "Brevfilmen" på SVT. Som ikväll avhandlar mor/farföräldrar som inte har tid att sitta barnvakt åt ett par som har tre ungar. Det är väl ett jävla gnäll! Säger jag som heltidsensamstående med föräldrar som barnvaktat totalt kanske fem gånger sedan femåringen föddes. Vad tänker folk som hinner avla tre barn innan de upptäcker att livet faktiskt blir lite besvärligare som förälder? Att man inte kan vara spontan och gå på bio eller krogen eller vernissage eller ens hemmafest på grund av klåfingrig treåring/febersjuk ettåring/trotsande femåring som inte längre är nöjd med att vara ensamt barn på vuxenfester? Man kan ju för sjutton inte skaffa barn och kallt räkna med att föräldrarna ska subventionera ett fortsatt singelliv? Eller kan man? Det verkar nämligen vara en av de vanligaste frågorna till föräldratidningarnas frågespalter. 

Tilde Frölings osköna svar var nog fan droppen. "Jag rekommenderar verkligen barnflicka! Så slipper man det där problemet".

Jag säger som Peter Dalle: "Tänkte inte på det."