torsdag 22 januari 2015

En dag

Somliga, helt vanliga dagar som idag, avundas jag kärnfamiljerna.
Jag skulle posta ett paket i förorten intill och sedan handla mat och ta en sväng till Rusta, varför jag tog bilen med lillfisen till dagis för att hämta storfisen. Preppade som vanligt med blöjbyte och ordentligt med mat innan samt flaska i väskan. Det tar ju alltid längre tid än man tänkt. Ändå klockade jag dagishämtningen, från det att jag klev in i hallen till att vi alla satt i bilen, på under tjugo minuter. Bra facit i dessa tider av distraktion för femåringen!
Sen lämna paket i Mälis och vidare till Kungens Kurva. Där Rusta byggt om så att man är tvungen att gå runt hela butiken för att komma till kassan. Och om man kommer på för sent att man behöver kolla övervåningen också måste man gå runt ännu ett varv för att återkomma till kassan... De tror det ökar försäljningen. Jag tror snarare att kunderna blir så less att de inte kommer tillbaka. Där är alltid ganska tomt numera. 
Nåväl. Vi fick tag i det vi skulle ha. Sen glömde jag att jag skulle handla soppvin på Systemet och åkte direkt till ICA. Där femåringen for runt som ett jehu bland provsmakningsborden och tryckte i sig en halv middag huvudsakligen bestående av socker och salt. Ettåringen höll hyfsat god min och orkade sitta upp under hela shoppingturen. Det var först i bilen han började tröttna och försökte överrösta radion. Hemma fick vi som vanligt ingen parkering på p-platsen utanför huset och på gatan råder p-förbud just på fredagar varför jag tvingades hiva ut alla kassar och lämna dem innanför porten medan vi åkte vidare för att söka rätt på någonstans att stå. 
Processen med att tömma bilen brukar ta en stund även om jag får plats precis utanför huset. Jag har många munnar att mätta inklusive alla djur så fem, sex kassar är inte ovanligt efter en veckohandling. Sen tillkommer en eller två kassar med skitiga, idag också nerkissade, dagiskläder och min och lillfisens gemensamma väska med blöjor, tom nappflaska, plånbok, smutsig napp, våtservetter och halvätna riskakor. Ibland ligger det ett par toabalar och nån påse kattsand i bilen som jag inte hunnit få med mig vid den senaste turen för att det blev alltför akut att få in frysvarorna i frysen och ge barnen mat. Well. Vi hittade en p-plats i backen ner mot sjön på andra sidan parken. Men när jag skulle bära lillfisen hela vägen hem till kassarna innanför porten insåg jag att jag borde ha tagit på mig broddskorna. 
Åker jag hemifrån dagtid tar jag alltid med mig barnvagnen för att slippa bärmomentet. Jag är ju inte helt kry i kroppen. Men nu blev det stressigt att hämta på dagis och jag tänkte väl att va fan, nån gång ska man väl ha tur och komma hem till en p-plats efter fyra. Eller så tänkte jag inte alls. Väl ur bilen ska alla kassarna in genom en blytung port som kräver kod och inte går att ställa upp, sen in i hissen och ur hissen i hallen och av med barnens kläder och mina och kassarna vidare till köket medan femåringen uppmanas att tvätta händerna fem gånger, ljuger om att han tvättat händerna, får en utskällning, tar till lipen men sedan motvilligt går med på att tvätta dem mot utlovad, halv vaniljmunk efter maten. 
Tiden från att vi kom hem och tillfälligt stannade bilen utanför huset till att dörren stängs bakom oss klockade jag till ungefär fyrtio minuter. Då blir man ganska less på folk som snor p-platser här utanför trots att de inte ens bor i huset. Eller folk som sitter på två bilar som står vecka ut och vecka in medan en annan kämpar med ungar och matkassar i snömodden. Matkassar som inte alltid lämnas ifred heller medan jag letar parkering. En dag i somras stod en kärring och rotade i dem när jag kom.
Men tillbaka till idag. När jag står där i köket beredd att slå på pastavattnet ringer telefonen. En dagismamma som missade gårdagens föräldramöte på sökta skolan (som ska rivas) och vill ha info. Jag måste svara. Ettåringen går direkt på kattmaten. Jag försöker avleda honom gång på gång. Stänger till slut dörren till köket. Barnen tar sig in där ändå. Ettåringen lyckas hälla ut kattmaten över hela köksgolvet. Sedan sticker han ner handen i vattenskålen och rör runt. Mamman har en massa frågor. Femåringen har plötsligt fler. Simultankapaciteten sviker mig. Jag ryter till åt femåringen. Han sätter på radion och höjer volymen. Jag stänger av, skickar ut honom i vardagsrummet och försöker hejda ettåringen från att äta av kattmaten. Istället river han ner en pappersrulle från köksbordet och börjar dra ut meter efter meter. Sedan försöker han "torka" upp kattmaten från golvet. Jag försöker avrunda samtalet men hinner inte innan ettåringen ramlar och slår i skallen på köksgolvet. Då gråter han så högt att jag inte hör mig själv. Lägger på. Tröstar. Slår på pastavattnet. Inser att klockan är halv åtta.
Vi skulle ha ätit middag för två timmar sen. Inte konstigt att lillfisen är trött och lättirriterad. Femåringen säger att han inte är hungrig. Sen äter han ändå sin pasta och broccoli men lämnar quornbullarna till lillebror som slänger det mesta på golvet. Tur att det finns välling. Även femåringen får en flaska men jag får inte berätta det för nån på dagis (och det där kan förstås låta lite illa med tanke på vårt sociala arv avseende det här med gömda flaskor men jag köper åtminstone fullkornsvälling. Ekologisk. Och utan tillsatt socker.). 
För första gången på väldigt länge frågar han inte efter saga ikväll. Istället vill han lyssna på en skiva i cd-spelaren han fick av tomten ("Fast Samuel säger att det inte finns nån tomte och jag tror att det var du mamma som köpte den där skivspelaren till mig för du visste att att jag ville ha en sån å du visste att jag tycker om Mini Cooper"). Så jag hinner sätta mig en stund framför tv:n redan före klockan nio. Fyran visar Familjen Annorlunda där en av deltagarna snart ska föda sitt fjortonde barn... 
Somliga dagar avundas jag kärnfamiljerna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar