Mamma ringde och höll låda om väder och vind och ett av de stora barnbarnen som gjort praktik hos någon firma på den lilla bruksorten där de bor. Där också jag vuxit upp. Han var visst besviken över att där inte fanns något för honom att göra förutom att ladda kaffebryggaren. Enligt mamma hade skolan valt ut praktikplatsen. Precis som på min tid.
Jag minns det så väl. Vi hade tre praktikperioder. Man tvingades välja i tre olika listor med rubrikerna Kommun, Näringsliv och Bofors. Ja, ni läste rätt. Alla barn som haft oturen att födas i Karlskoga var tvungna att göra prao hos en vapentillverkare. En vapentillverkare som vid denna tidpunkt granskades av både media och rättsväsende med anledning av muthistorier och försäljning till krigförande länder. Min far hade jobbat på Bofors halva sitt liv och kunde knappast sägas vara typen som uppmuntrade sina döttrar att göra karriär. Men om Bofors sa han alltid: Vad ni än gör - håll er därifrån! Det rådet lydde vi alla. Syrrorna födda på sextiotalet klarade sig undan skolans yrkesmässiga pekpinne och fick själva ordna sin praktik. Så varför skulle inte jag kunna göra detsamma? De mest populära platserna inom kommun och näringsliv blev snabbt tagna. Och jag vägrade helt välja avdelning inom Bofors. Ringde istället upp Inga-Maj Lindgren på mjölkgården i Granbergsdal där jag varit på kurs som elvaåring men tvingats sluta sedan mamma fått för sig att det var orsaken till mina besvärliga eksem. Det var det inte. Med facit i hand hade jag säkert kunnat bli bättre av att vistas mera på landet. Bondgårdsbarn drabbas ju betydligt mer sällan av allergier.
Nåja. Inga-Maj tog gärna emot mig, bara jag var beredd på att stiga upp tidigt för att mjölka redan klockan sex. Inga problem för mig. Det var det däremot för skolans yrkesvägledare. En gammal surgubbe som aldrig hade satt sin fot på en mjölkgård. Jag minns att jag fick gå på ganska länge för att övertyga honom om att lilla, magra jag faktiskt var bättre lämpad för kor än vapentillverkning. Två veckor jobbade jag sedan hos Inga-Maj och fick uppleva både födslar och död. Bonde hade varit målet i några år, tills jag gjorde en lika lång praktik som reporter på lokaltidningen och blev kvar som inhoppare på nyhetssidan, ungreporter, krönikör och musikrecensent. Plötsligt fick jag tillbaka den där lusten att skriva, som jag inte känt sedan första klass. Nu dessutom adderad med den kick man kan få när man inser att andra människor faktiskt läser det man skrivit.
Tidningspraktiken ordnade jag också på egen hand, sedan det förkryssade alternativet genom skolan några år tidigare gått till en annan klasskamrat.
Det var och är verkligen ett märkligt system. Att fösa in unga människor i dessa förvalda fållor där den som råkar hamna längst fram får prova på det populäraste jobbet, oavsett talang eller brist på sådan. Vad hade hänt om jag inte fått jobba hos Inga-Maj eller på tidningen? Mina yrkesval i livet har ju nästan uteslutande handlat om journalistik eller djurvård. I ett fall var det till och med en kombination av dessa två. Om skolan och mina föräldrar fått bestämma hade jag blivit Sveriges olyckligaste ekonom.
Finns det fler kommuner som gör på samma sätt som Karlskoga ber jag er tänka om. Och låta ungdomarna göra rätt. Bara de själva vet vad som är rätt för dem. Och vet de inte, så måste de åtminstone få göra sina egna misstag och inte era.
Bofors. Vad blev det av det? En gång kommunens största arbetsplats med över 10 000 anställda. Nu finns bara en bråkdel kvar. Många av husen boforsarna levde i har rivits. Andra har givit plats åt flyktingförläggningar. Några används som övergångslägenheter för före detta hemlösa och missbrukare. Alla slogans om "framtidsstaden" eller "staden man stannar i" ekar ganska tomma. Och jag är glad att jag höll mig borta från Bofors.
Men den där gården, om ej med mjölkkor, men gärna några betande får och en skock höns, drömmer jag fortfarande om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar