onsdag 4 februari 2015

Ensam hemma

En mamma frågar i en grupp för ensamstående föräldrar vid vilken ålder andra vågar lämna sina barn ensamma hemma. Hon ger som exempel att hon lämnar sina 1-6-åringar för att springa ner till källaren och tvätta, men att hon lämnar en dörrstopp i alla dörrar så att de kan komma ner till henne. Efter de svar som ges (bl.a. skriver en mamma att hon tycker fjorton år är en lämplig ålder) kan man undra hur många i gruppen som verkligen är ensamstående på heltid. Det är en jätteviktig fråga för alla som är ensamma på heltid och inte har någon mormor eller morfar i närheten! Man har glömt att köpa potatis och måste springa ner på butiken eller så är klockan 21.30 och tvätten måste upp från tvättstugan och barnen har somnat... Förr var det ingen som ifrågasatte att en mamma lämnade en ettåring i hagen medan hon cyklade till torget för att handla mat (min mormor gjorde just detta). I dag ifrågasätter folk den som har hage;-) Det har helt klart blivit svårare att vara förälder på grund av alla pekpinnar som viner. Somligt måste vi tillåta för att livet ens ska bli genomförbart. Själv var jag ensam hemma från sju års ålder, då jag gick från skolan med en nyckel runt halsen. Pappa slutade dock jobbet på fabriken tidigt så jag var inte ensam särskilt länge. Nu springer jag till ICA här intill ibland när jag behöver något litet. Då brukar jag smsa mamma i Värmland så hon kan ringa en granne om jag inte är hemma inom en kvart. Nojjar mest för att hissen ska stanna men också för att bli påkörd när jag går över den enda gatan eller att ICA ska bli utsatt för ännu ett rån just när jag råkar vara där. Och man måste ju kunna gå till tvättstugan utan att behöva väcka sovande barn. Men visst har jag hört om föräldrar som inte vågar lämna sin trettonåring. Det har jag svårt att förstå. Då kan man undra hur de nånsin ska bli mogna att flytta hemifrån.
Jag tänker dagligen på allt ont som kan hända mina barn. Och det tror jag de allra flesta gör. Men är man ensam på sjunde våningen och har dålig rygg så kan man inte lösa sin vardag på samma sätt som curlingföräldrar. Då får man kanske ha en bebis i spjälsäng/hage och en femåring framför Bolibompa medan man hämtar tvätten. Barnen kan skadas även när man står vid spisen och för några minuter vänder ryggen till lekrummet. Men de allra flesta gör nog vad de kan för att minimera risken. Gällande vatten lämnar jag dem dock inte en sekund. Är supernojjig i trafiken också. Skäller så jag gråter om femåringen springer ifrån mig när vi är ute. Försöker högst opedagogiskt skrämma upp honom för allt möjligt som kan hända. Just för att han ska vara medveten och tidigt klara sig någorlunda hyfsat på egen hand. Min femåring ser också nyheter, med särskilda kommentarer från mig. Tror inte på att dölja sanningen, även om mycket kan vara svårt att förklara.

Inga kommentarer: