onsdag 7 september 2016

Älskade gubbe! Vår bästa tid skulle ju vara nu.

En gammal kollega hörde av sig på Facebook. "Ring mig!" skrev hon. Vi hade inte setts på säkert tio år och jag undrade förstås vad hon nu kunde vilja. Hon kom med dåliga nyheter. Någon jag älskat var död.
Den allra första gången jag såg Sten minns jag inte. Förmodligen var det på någon presskonferens under tiden jag arbetade för konkurrenten. När jag inte fick förlängt vikariat där ringde han plötsligt upp mig en dag och frågade om jag ville komma och jobba hos dem istället. Det ville jag.
Jag var så tacksam för den chansen. Plötsligt fick jag möjlighet att bevaka både tingsrätten och politiken utanför de "mjuka ämnen" som min tidigare arbetsgivare valt att lägga på kvinnliga reportrar. Jag fick ansvar. Och bemöttes med respekt. Vilket kan tyckas självklart för många idag, men i en svensk industristad i början och mitten av 90-talet var det långtifrån vanligt för en 20-årig arbetarjänta som knappt ens vågat drömma om att bli journalist.
När den tillfälliga anställningen tog slut flyttade jag med min dåvarande pojkvän till Spanien för att skriva. Istället blev jag gravid. Med ett sjukt barn som, enligt läkarna, inte skulle klara sig utanför min kropp. Alltmedan sambon stack huvudet i den varma medelhavssanden och drack sig redlös på barerna i stan. Mitt i detta kaos ringde jag hem till mamma som berättade att min gamla chef sökt mig. Om jag ville fanns ett föräldraledighetsvik på sex månader att hoppa på. Och det kunde med stor sannolikhet leda till en fast tjänst så småningom.
Jag kommer aldrig att glömma min sambos ord den gången. "Det kommer fler chanser". Det gjorde det aldrig.
När jag efter vår skilsmässa fem år senare sökte mig tillbaka till Värmland för ett sommarvik på min gamla arbetsplats var det inte tal om att förlänga kontraktet, trots att vi gjorde en sjujäkla bra tidning som med lätthet utklassade konkurrenterna på orten. Det var anställningsstopp. Ändå återkom jag sommaren efter och blev kvar, på dag-till-dag-inhopp i nästan två år. Det var tuffa år för mig som hade svårt att hantera separationen från min pojkvän och den del av mitt arbetsliv som var så intimt förknippat med honom. Vi hade levt och älskat jobbet - och varandra. Men det var han som gjorde karriär. Den här dubbla sorgen var något Sten förstod. Och han fanns alltid där, bakom sitt skrivbord om kvällarna. Med några tröstande ord och en lunta arbetsuppgifter som jag nu behövde mer än någonsin. Han såg att jag behövde arbeta mig ur min livskris och gav mig de allra bästa verktygen att göra det. Och när min före detta sambos bror körde ihjäl sig på Riksväg 40 en kall januaridag i början på det nya millenniet var det Sten och inte min egen far som erbjöd sin varma famn till tröst.
Sten var en bra murvel med ett stort hjärta. Alla tyckte om honom. Och med Sten behövde jag inte anstränga mig för att passa in. Han kunde konsten att uppskatta mig precis som jag var. Senare lärde jag mig att det var sån han var med de allra flesta.
"You bring out the best in me" ljuder nån gammal slagdänga. Och det gjorde han. En sån bra journalist som jag var under de där åren har jag nog inte varit varken förr eller senare.
Och nu vänder det sig i magen på mig för jag skulle ju inte skriva detta här! Jag skulle ju säga det till honom! Öga mot öga. Över ett glas vin på nån sylta hemma i Värmland. Nästa gång jag fick barnvakt. Nu blir det inte så. Och nu får hans fru, som nyss gått i pension, resa ensam till barnbarnen i Stockholm. Jag är så ledsen för hennes skull. Och för äldsta barnbarnet- söta, rara, lillgamla S (av en helt annan, prydligare sort än mina små monster) - som är så lik sin morfar. Ett litet barn upplever sitt livs, kanske första, stora sorg just nu. Han hade en morfar som var något alldeles extra.
Jag hade en mentor och vän som var man och femtiotalist. Men också genusmedveten humanist. Utan att kalla sig feminist. Han var en alldeles speciell gubbe. Med alldeles speciella glasögon. Med en förmåga att se det allra bästa hos människor.
Världen blir ett sämre ställe utan dig, Sten! Jag hoppas du sitter någonstans och är jävligt förvånad över att rödtjutet smakar bättre än någonsin och att vikarierna skriver lika bra som Torsten Ehrenmark. Jag är bara ledsen. Jag hann inte säga att jag älskar dig. Men jag är rätt säker på att du begrep det ändå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar