måndag 12 september 2016

En penna för varje era



Jag samlade på pennor redan som barn, men de är alla borta nu. De på bilden ovan hittade jag dock hemma i gömmorna. majoriteten går inte längre att använda, men jag sparar dem ändå, eftersom de tillsammans berättar historien om (nästan) hela mitt vuxenliv.
Som sjuttonåring började jag jobba extra för Karlskoga Tidning efter att ha praktiserat där en vecka genom skolan. Det var stans största tidning, men knappast den bästa. Alla mina journalistkollegor, utom en (men henne träffade jag sällan eftersom hon gick på ett annat skift än jag), var män och jargongen inte särskilt inkluderande. Sexuella trakasserier förekom och när det äntligen fanns en fast tjänst ledig gick den förstås till - en man. Jag slog i glastaket direkt och blev något år senare värvad, av nyligen bortgångne Sten, till konkurrenten Nerikes Allehanda. Då bodde jag fortfarande i en liten tvåa ovanpå Elektrobyrån tillsammans med kollegan som fick den där fasta tjänsten på KT. Det blev en kort, men underbar tid på ett vikariat innan jag och sambon flyttade till Spanien. För att skriva. Jag minns inte om vi tog några pennor med oss den gången. Det måste ju vi ha gjort. Men jag minns att han tog med sig sin Facit på flyget. Den stod dock i hallen under hela vistelsen i Marbella, medan han slog dank på stans barer natt som dag. Vad jag gjorde har jag berättat förr. Den upplevelsen kan ingen penna i världen beskriva rättvist. Än. Kanske, om några år, om tid infinner sig.
Fyra år i Stockholm hann jag med svartjobb som sminkös på ZTV såväl som förkovrande i diverse universitetskurser i allt från konst till kriminologi. Det mesta från denna tid är lika borta ur minnet som en flitigt använd blyertspenna ur det fysiska rummet.
1999 flyttade vi till Växjö då sambon fick sitt drömjobb på SVT. Jag gjorde inhopp på nyheterna en vår, men kämpade mestadels mot ledan och ångesten som kom med arbetslösheten och hopplösheten av att stå vid sidan och bli ifrånsprungen utan en blick. När man valde att internrekrytera till en tjänst som scripta för Musikbyrån klippte jag mitt sista jobb för dem innan jag tog den fullastade 245:an med släp mot Värmland. Jag åkte bara tillbaka en gång, för att gå på en anhörigvecka för alkoholister. Min en gång trolovade dök aldrig upp på sin planerade behandling. Han hade träffat en ny möjliggörare. Veckan innan sågs vi för en sista natt på Mornington Hotel i Stockholm.
Nerikes Allehanda, eller snarare Sten, tog för andra gången emot en trasig, ung kvinna med öppen famn och massor av roliga uppdrag. Jag blev kvar där i nästan två år innan det började bli så tunt i lönebudgeten att de bara kunde ge mig inhopp någon dag per vecka. Då gick jag över till den andra konkurrenten, Karlskoga Kuriren, istället. Chefen var en rar kvinna som gav mig ganska fria händer, men det var ingen utvecklande arbetssituation, så jag flyttade tillbaka till Stockholm så fort jag fick chansen.
Pennan från Expressen har nog försvunnit under någon flytt. Efter den tiden, en rolig men också orolig tid, blev det frilansfirma till och från. Sen kom veterinärstudierna, ryggoperationerna och barnen. Som båda gått/går i en Pysslingförskola.
Visst är det lite fint att samla på pennor ändå? Särskilt om de skriver ditt liv.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar