tisdag 4 oktober 2016

Jo, en krånglande iPhone kan vara från helvetet sänd.

Har på sista tiden haft mer än vanligt av teknikstrul hemmavid. På grund av byte från PC till Mac. Följden har blivit att jag tvingats ställa en massa frågor på Facebook. Varpå ett par, tre snälla vänner brukar svara. Somliga med tillägget att "det är väl inte svårt" eller "vaddå meckigt?"
Med påföljd att jag känner mig än mer som en idiot, trots att jag det senaste året helt på egen hand och utan hjälp av frånvarande andreredaktör lyckats göra ett riktigt snyggt magasin just på Mac, som jag inte jobbat med på en tidningsredaktion sedan 2003. 
Någon gång på stenåldern gick jag en utbildning i Qvark Xpress och hanterade dåtidens Rolls Royce i redigeringsvärlden ganska obehindrat. Några år senare tog jag en crash course i Avid för tv och hade inga större problem med det heller. Jag lärde mig snabbt så pass att jag kunde hjälpa andra.
I dag har andra program tagit vid och jag, som inte jobbat med bilder på många år, fick lära nytt igen i fjol när jag klev på den där redaktörstjänsten jag kan berätta om någon annan gång. Men eftersom jag även fick göra anderedaktörens jobb fanns ingen tid över för finlir. Jag lärde mig det jag behövde för mitt arbete och inte mer. Det var magasinsverktyget Caos, redigering i InDesign, faktureringsprogram, WordPress (provade för några år sen men hatade det och återgick till Blogger) och rent allmänt att vänja sig vid Mac igen. Jag jobbade åtta timmar, hämtade barn, lagade mat, hängde tvätt och nattade barn. Sen några timmars jobb igen innan det var dags för fem timmars sömn innan klockan ringde i ottan så jag skulle hinna lämna båda barnen innan det var dags att hoppa på t-banan till jobbet.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara varför jag tycker det är meckigt med datorstrul och bildöverföring som inte sköter sig själv medan jag lagar mat eller nattar barn. När ungarna väl somnat och jag har ett par timmar "egentid" behöver jag hänga tvätt eller betala räkningar eller svara på mejl eller göra klart något jobb som kanske kan ge några kronor på kontot. Jag träffar aldrig vänner. Har inte varit på klubb eller konsert på långt över ett år. Inte sett en icke tecknad film på bio på över sju år. Jag har det senaste året gjort två personers heltidsjobb utöver min roll som ensam mamma och sovit fem, sex timmar per natt fast jag behöver nio. Jag är trött. Orkar inte tänka. Vill bara att någon tar min hand och visar hur fan jag ska klicka för att så smidigt som möjligt spara ner åtminstone några minnen från småbarnsåren eller den där overallen som ska läggas upp på Tradera. Det är tomt, kaputt, finito uppe i skallen (som redan innan var mosig av alla värktabletter jag måste ta för den satans ryggen) och jag orkar inte skämmas längre för till syvende och sidst är det inte så jävla konstigt. Så. En förklaring ingen bad om. Men nu vet ni.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar