torsdag 1 december 2016

Sveket mot förorten. Vi finns också, Daniel Helldén!

Kära Daniel Helldén.
Jag skriver detta med anledning av att Stockholms stad beslutat införa avgifter för boendeparkering på gatan även i förorterna. Något som slår hårt emot oss som på grund av en svagare ekonomi bosatt oss just utanför stadskärnan, men som av olika anledningar är beroende av bil. Omskyltning och andra åtgärder kommer att kosta 200 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar. Men det högsta priset betalas av alla de socialt utsatta som på ett eller annat sätt är beroende av bilen för att få ett drägligt liv. Handikappade och ensamstående, sjuka och lågavlönade.
Jag skulle tro att vi delar värderingar i de allra flesta frågor, Daniel. Inte minst vad gäller miljön. Jag har röstat på flera av dina kollegor genom åren, liksom jag röstade FÖR de biltullar majoriteten av Stockholms bilister var starkt emot. Jag sopsorterar flitigt, varken flyger eller äter kött men däremot egenodlade grönsaker, duschar mer sällan än en kvinna med nåt slags självbevarelsedrift vågar erkänna och enligt klimatkollens test skulle världen vara en betydligt hoppfullare plats om resten av jordens befolkning levde som jag. Det är ett ganska ovanligt facit i ett i-land. Och jag är stolt över mig själv.
Men jag är en person som fallit utanför din världsbild. Jag är nämligen en delvis sjuklig, helt och hållet ensamstående mamma i de lägre inkomstskikten. Och jag äger en bil.
Bilen har för mig varit totalt nödvändig, inte bara under åren med handikapptillstånd efter en misslyckad ryggoperation som gav mig kronisk värk och nedsatt rörlighet, utan än mer idag när jag ensam rattar ett hushåll som också består av två små barn.
Min minsta kille går på en förskola som ligger på gångavstånd från hemmet. Min andra kille har börjat i en skola som ligger åt ett helt annat håll. Till fots tar det mig, trots förhållandevis korta avstånd åt vardera håll, totalt två timmar dagligen att lämna och hämta båda mina barn. Få av vår skolas föräldrar nyttjar bil för hämtning och lämning. De flesta familjer består av två föräldrar som kan turas om att jobba över eller hämta barn. Och de flesta familjer här har en stor medvetenhet om miljöfrågor. Men i vissa fall är det svårt att lösa livspusslet utan bilen. Har jag en sen läkartid i Huddinge kanske jag måste hämta mina barn med bil för att hinna innan skolan stänger. Jag har ju ingen annan som kan rycka in i mitt ställe. Ingen familj i Stockholm som kan ställa upp och hämta barn om jag blir sen eller sjuk.
Sen har vi dagarna då jag är så pass dålig av min värk att bil är enda alternativet om barnen över huvud taget ska komma iväg till sina skolor och jag till mitt arbete. Och vi har dagar och ibland veckor då det är snökaos i Stockholm och omöjligt att ta sig fram med barnvagn på moddiga trottoarer. Det är ju inte som att vi har tre mil till skolan så att jag kan ringa och säga "sorry Skolplikten, men mina barn får vara hemma idag".
Jag har ett barn med födoämnesallergi och det kan vara svårt att variera måltiderna enbart på basis av utbudet hos den lokala ICA-butiken. Vi behöver helt enkelt handla annorstädes. Färdiga matkassar funkar inte för oss eftersom vi både har de här särskilda behoven samtidigt som kassan är skral. Jag är EN vuxen som ensam ska dra ihop pengar till hyra, mat, kläder och bilkostnader varje månad. Och det blir mer och mer omöjligt för varje dag som går.
I vår vardag använder jag sällan bilen. Men när livet kört ihop sig, har jag varit tacksam för att jag ännu har den kvar.
De vanligaste anledningarna till att jag tar bilen är för att handla, åka till kolonilotten eller besöka sjukhuset. Mer sällan behöver jag den för att hälsa på familjen i en annan del av landet eller ge mina barn en utflykt så att de också får se det hav vid vilket jag tillbringade min barndoms somrar. Picknickfiltar, matkorg och blöjor kräver faktiskt en bil när man har en kropp som jag. Och utan bilen blir vi garanterat sittande hemma, ensamma på sjunde våningen, ännu en jul.
Jag undrar i mitt stilla sinne om det är en bild ni kan frammana, ni som reflektionslöst vill skrota alla bilar i Stockholm, oavsett behov. Berras, Heinz, Dyrpooler och ett stort socialt skyddsnät är inte begrepp vi alla kan ta del av. Och ni innerstadsbor som klagar över dålig luft i stan men åker på charter till Barcelona och Thailand - vilka är ni att ta ifrån oss sämre bemedlade vår enda möjlighet till en gnutta frihet vid en betydligt mindre miljöstretchande tur till Roslagens mer svårtillgängliga famn? Visst är det allas ansvar att göra vårt för att stoppa jordens uppvärmning, men bilismen är inte längre den största boven. Det är flyget, köttätandet och den accelererande konsumtionshetsen!
För tio år sen körde jag en veteranbil, som kostade mig noll kronor i skatt och en dryg tusenlapp om året i försäkring. När jag nu som småbarnsförälder har behov av en säkrare bil fick det bli en VW Golf som går på biobränsle. Kostnaden bara för att äga och parkera bilen överstiger vida mina utgifter  för biobränslet. Och nu ska det alltså kosta även utanför mitt eget hem. På gatan! Där man ändå måste flytta runt bilen varje vecka för att undgå datumparkeringen. Alla fattiglappar som haft gamla bilar vet hur nervös man är varje gång det är dags att flytta bilen. Ska den starta denna gång? Sist gjorde den inte det. Och jag fick min första böteslapp på två år. Ytterligare 650 kronor att dra från det redan obefintliga bilkontot. Men jag grät åtminstone inte den här gången, som jag gjorde sist. När man vänt på alla slantar, för att ge sina ungar en så bra uppväxt som möjligt samtidigt som en smitare krockade min bil och veterinärräkningen dimper ner för katten som ändå dog, kan en p-bot vara droppen som gör att livet känns som en enda lång Sisyfosbacke utan slut. I alla fall för en ensam förortsmorsa med noll frihet, utan bilen.
Hela det här beslutet att införa parkeringsavgifter även för boende i förorten togs redan i fjol under förvånansvärd medietystnad. Kanske för att majoriteten av bilägarna har råd att betala de 300-1000 kronor det rör sig om per månad. Kanske hade jag också klarat det om jag inte varit ensamstående.
Du, Daniel Helldén, har förklarat att målet är att eliminera bilarna i staden. Men till vilket pris? De välbeställda har alltid råd att betala. De kriminella bryr sig inte om böteslapparna utan skriver sina bilar på bulvaner och fortsätter köra och parkera fel. De som drabbas är vi som av olika sociala skäl är beroende av bilen. Och vi har av samma, sorgliga skäl sällan någon fet pengapung att ösa ur.
Jag har flera kvinnliga bekanta i Stockholm. Lågavlönade. Men med bil. Någon har en gammal mamma hon tittar till varje vecka och kan bara ta sig dit med bil. En annan sköter hästar på landet utanför Huddinge, dit inga bussar når. Flera av dessa starka, ensamstående kvinnor har kolonilott i samma förening som vi och behöver bilen för att köra dit eller från grenar, plattsten, plantor, buskar, hundar, ungar och ett ton jordförbättring varje år. Allas våra liv går inte att passa in i ett fyrkantigt t-banenät.
Så snart jag hörde talas om att man skulle införa avgifter för gatuparkeringen ställde jag mig i kö till en garageplats i hyreshuset vi bor i. Några veckor senare fick jag höra att värden sagt upp ALLA garageplatser för att kunna höja avgiften till det tredubbla. Då insåg jag att det inte var en lösning för mig. Men p-platserna utanför huset kunde vi fortfarande utnyttja gratis. I mån av plats. Under de fem år jag bott här har det blivit allt svårare att få fatt i någon av dessa eftertraktade platser där man visserligen inte får hjälp med snöröjningen, men åtminstone slipper få magsår över att bilen inte startar en viss veckodag. Har man haft ett ärende som avslutas efter kl 14 på dagen har det varit stört omöjligt att hitta en ledig plats. Men nu har hyresvärden hittat en "lösning" på problemet. Alla platser utanför huset avgiftsbeläggs från och med nu med 550 kronor per månad. Vid en rundfrågning i kvarteret visar det sig att flera hyresvärdar passar på att höja p-hyrorna i samband med kommunens införande av avgifter på gatan.
Det känns, på något vis, nära till hands att börja nynna på "Staten och kapitalet"...
Vad tror Daniel Helldén och stadshusmajoriteten att ni kommer att uppnå med klappjakten på bilägarna? Och framför allt: Vad erbjuder ni familjer som vår för alternativ?
Jag har kikat på bilpooler, men det fungerar inte för oss av två anledningar. Dels blir det enormt mycket dyrare per mil. Dels går vårt behov av bilen inte att passa in i ett förutbestämt bokningsschema. Ibland blir något av mina barn sjukt mitt i natten och vi måste ta oss till Astrid Lindgrens barnsjukhus hela familjen. Det går inte att dra omkring en tung, gammal barnvagn i t-banan då, med alla nerkissade hissar som ständigt är ur funktion och trappor jag omöjligt kan forcera.
Även De Handikappades Riksförbund är starkt kritisk till de nya p-avgifterna, eftersom de också drabbar rörelsehindrade. Det p-tillstånd för funktionshindrade som tidigare var gratis kommer nu att kosta 300 kronor per månad. Detta trots att bilen i många fall är nyckeln till ett någorlunda fritt liv för den som inte fötts med guldsked i mun och frisk kropp.
I sin iver att få bort den onödiga bilismen skapar man regler som får precis motsatt effekt. Den nödvändiga bilismen stannar av och vi som redan är delvis isolerade från resten av samhället blir nu helt låsta. Medan BMW-gubbarna kan fortsätta, ensamma vid ratten, men med en tusenlapp mindre att lägga på aktieköp och after work.
Klyftan brer ut sig mellan fattig och rik. För att bilarna ska bort. Alltmedan skolorna fortsätter att servera mat på plasttallrikar i tillfälligt uppförda baracker, pamparna smutsflyger till långväga konferenser och en majoritet av invånarna slafsar i sig kött utan tanke på morgondagen. Då har jag inte ens nämnt hur svårt det är att ens som frisk försöka klara livspusslet genom att skaffa lådcykel. Cykelbanorna är för smala, sluttande eller trasiga. Kommer det dessutom snö är de icke existerande. Och alltfler hyresvärdar/BRF:er använder cykelförråden för annat, så att man ingenstans har att parkera. Vill ni att folk ska ta cykeln får ni se till att de har nånstans att ställa den! Och att, på riks- eller landstingsnivå, uppgradera trehjuliga elcyklar till ett handikapphjälpmedel, vore också ett steg i rätt riktning. Det skulle sätta press på hyresvärdar att göra plats för den nya tidens miljövänliga fordon. Kanske skulle det hjälpa några. Men det kommer alltid att finnas människor med behov av bil. Straffa inte oss i er jakt på fuskare och överutnyttjare!
Gå de där timmarna varje dag i mina skor, Daniel Helldén! Då inser du snart att bilen behövs för att du någon enda gång ska hinna hjälpa sjuåringen med läxan, leka med treåringen i parken och få sova bara liiite mer än fem timmar per natt. Fira jul med familjen. Och någon gång emellanåt: uppleva privilegiet att vara värkfri.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar