söndag 14 juni 2015

Katt på plats men inget bord

I dag tog vi med äldsta katten (hon fyller femton i augusti!) till kolonilotten för första gången. Och hon älskade att ligga där i solen! Enda smolket i glädjebägaren var att något arsle stulit barnens bord och bänkar som vi nyligen fått av en kolonigranne. Hur kan man stjäla av barn? Jag förstår det inte.
Vi var på plats och vattnade på dagen igår och då satt barnen vid bordet och åt äpple. Igår kväll var huset uthyrt till ett festsällskap som tydligen spikat i äppelträden. Jag vet förstås inte om det var någon av dem som tog vårt bord men de verkade tillräckligt respektlösa.
Femåringen blev så besviken. Och jag med.


Trio med Gubbar

Direkt efter norska Frikänd visar SVT en bedrövlig konsert med Rickfors, Ronander och Hylander. Bedrövlig inte så mycket i bemärkelsen att de spelar gubbrock (som jag ju gillar även om jag föredrar andra artister) men det är riktigt dåligt producerat med snabba klipp, halva låtar och samma publikbilder som vevas om och om igen. Men jag blir inte förvånad längre. Det var länge sen SVT var synonymt med kvalitet. Om någonsin. Snarare är det ett tv-hus synonymt med ojämnhet.
Funderar också, när de kompas av ännu en ung, vacker fiolspelande kvinna med stjärtlångt, glänsande hår, över om jag någonsin sett en ful, kvinnlig violinist i en tv-ruta eller på en scen. Det har jag inte.
Men när Ronander plockar in en tjugo år yngre Sanne Salomonsenlookalike på Gör mig lycklig nu blir det alltför gubbigt även för mig. Så jag stänger av. Nu.

Passande dalkulla på prinsbröllop

Tycker det är lite lustigt att en av brudnäbbarna på prinsbröllopet heter Tiara Larsson. "Tiara må bäras", liksom. Men hon verkade kunna gå själv. Päronen är säkert mäkta nöjda med namnet idag. Men så är de väl också de enda.

lördag 13 juni 2015

"Men allt föll i din skugga så jag gick hem"

Ettåringen slår på radion i köket och som vanligt är det nån Basse som initierar vadslagning baserad på imaginära skillnader mellan könen. Denna gång vem som är "bäst" på att tvätta händerna och jag känner genusspyan bukta som ett adamsäpple.
Så jag skruvar in P4 och hamnar mitt i melodikrysset. Och känner mig förfärligt gammal. För jag kan allt. Och sjunger med i hela texten till Fiskarna i havet som kom ut 1995. Över huvud taget verkar hälften av frågorna kretsa kring musik utgiven just 1995. Det är tjugo år sedan, nästan som igår och samtidigt ett helt liv sen. 
Ett år som för min del började med hoppfulla förväntningar och slutade i djup sorg. Kanske var det året som gjorde mig vuxen.

fredag 12 juni 2015

Me, myself and Marion

Ser Rust and bone och tänker att fransmännen är bra på att göra filmer med osympatiska huvudroller. För han är ju ett arsle som sparkar på hundar, skiter i sin son och fortsätter leva sitt liv precis som om han vore en bekymmersfri ungkarl trots att han är ensamstående farsa. Jobbar natt, går på gym och sätter på damer medan sonen väntar ensam på skolgården.
Och Marion Cotillard. Hon är förstås jag. 
För jag vet precis hus det känns att gå från att vara medelpunkten på dansgolvet till att ligga som en orörlig fisk i en skål. Och om jag hade kunnat hade jag greppat efter skalpellen på sjukhuset. Eller hoppat från åttonde våningen. Men jag kunde inte ens sitta upp. Och visste inte om jag nånsin skulle kunna göra det igen.
Det är inte så att jag tänker på det varje dag. De där månaderna på sjukhus. Även om min kroniska värk är en flitig påminnare. Och en och annan nyhetsrapportering om den svenska sjukvårdens nedgång och fall.
Nu var det den här filmen. Som också påminde mig om en bekants killkompis. Han som gick på nätdejt och vände i dörren när han såg att hon satt i rullstol. 
Vi tror vi är så jävla bra i Sverige. Fördomsfria och handikappanpassade. Socialt medvetna och jämlika in i döden. Då och då ser man ännu ett tv-program om nån lyckad jävel som brutit ryggen och blivit förlamad men kommit igen som en ny och bättre människa. En sån som aldrig behövt undra var alla vänner tog vägen då han inte behövt ligga en enda dag ensam på sjukhus. En sån där som hade försäkring, som Marion Cotillard, så hon slapp sitta fast i en lägenhet utan hiss och äta frysmat i tråg istället för att gå på bio eller fest hos en gammal vän.
Jag känner inte till en enda lycklig och fri rullstolsburen människa som inte är rik eller har en stor, härlig, hjälpsam familj som kan sköta både marktjänst och bidra med det där lilla extra som kallas livskvalitet. Säg mig den försäkring som fixar biffen. Den finns knappast här.

onsdag 10 juni 2015

Det krävs en by

Igår var jag så ledsen att jag låg vaken länge, länge och grubblade på om jag kunnat göra något annorlunda gällande de våldsamma pojkarna på dagis.
Idag är jag mest arg. På mamman som kritiserade mig istället för att säga till sitt barn. För inte slår man väl en annan förälder hårt och oprovocerat i ryggen? Lipar, ropar att jag är elak och springer därifrån? Jag blev chockad då och än mer chockad när mamman ringde upp och gjorde precis allt utom att framföra en ursäkt eller fråga hur jag och min son, som bevittnade alltsammans, mår.
Hela historien gör mig hemskt orolig för barnen som dagligen vistas i en sån miljö. Vad ska det bli av dem?

Stockholm i mitt hjärta

Idag hatar jag Stockholm.
Jag har genom åren ofta älskat den här stan. När jag flyttade hit från tre års exil i Växjö och Värmland. Och kanske allra, allra mest efter det förfärliga året i Uppsala som närapå tog livet av mig. Alla de gångerna älskade jag Stockholm och dess utbud av ny musik, nya vänskaper och nya ligg.
Men idag hatar jag stan.
För svårigheterna att skapa sig ett drägligt liv som ensamstående. För omöjligheten att skapa sig ett bra liv för lite pengar. För den förtärande bostadsbubblan som naglat mig fast i en lägenhet jag alls inte vill bo i och som gör att snart sagt alla jag lärt känna och tycka om flyttar härifrån. Nu senast ännu en av sonens kompisar. Han med den fantastiska mamman som jag gillar skarpt och anförtrott mig åt i flera situationer. Hon som jag kan prata både barn och frilansjobb med och som alltid har så kloka svar och pepp.
Det blir tomt här i förorten trots att här byggs mest i hela Sverige. Men tydligen inte för våra vänner eftersom alla flyttar härifrån. Husen är för dyra. Lägenheterna som byggs likaså. Och när de växande familjerna växer ur sina tvåor och treor finns inget alternativ till att flytta till Farsta, Hässelby eller Mariestad.
Egentligen önskar jag ju att jag kunde hoppa på tåget. Men pengarna räcker inte ens till en studentbiljett.
Ska jag behöva drömma om en lång, mörk främling för att få styr på mitt liv? Året var 1915...