Jag har genom åren ofta älskat den här stan. När jag flyttade hit från tre års exil i Växjö och Värmland. Och kanske allra, allra mest efter det förfärliga året i Uppsala som närapå tog livet av mig. Alla de gångerna älskade jag Stockholm och dess utbud av ny musik, nya vänskaper och nya ligg.
Men idag hatar jag stan.
För svårigheterna att skapa sig ett drägligt liv som ensamstående. För omöjligheten att skapa sig ett bra liv för lite pengar. För den förtärande bostadsbubblan som naglat mig fast i en lägenhet jag alls inte vill bo i och som gör att snart sagt alla jag lärt känna och tycka om flyttar härifrån. Nu senast ännu en av sonens kompisar. Han med den fantastiska mamman som jag gillar skarpt och anförtrott mig åt i flera situationer. Hon som jag kan prata både barn och frilansjobb med och som alltid har så kloka svar och pepp.
Det blir tomt här i förorten trots att här byggs mest i hela Sverige. Men tydligen inte för våra vänner eftersom alla flyttar härifrån. Husen är för dyra. Lägenheterna som byggs likaså. Och när de växande familjerna växer ur sina tvåor och treor finns inget alternativ till att flytta till Farsta, Hässelby eller Mariestad.
Egentligen önskar jag ju att jag kunde hoppa på tåget. Men pengarna räcker inte ens till en studentbiljett.
Ska jag behöva drömma om en lång, mörk främling för att få styr på mitt liv? Året var 1915...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar