fredag 12 juni 2015

Me, myself and Marion

Ser Rust and bone och tänker att fransmännen är bra på att göra filmer med osympatiska huvudroller. För han är ju ett arsle som sparkar på hundar, skiter i sin son och fortsätter leva sitt liv precis som om han vore en bekymmersfri ungkarl trots att han är ensamstående farsa. Jobbar natt, går på gym och sätter på damer medan sonen väntar ensam på skolgården.
Och Marion Cotillard. Hon är förstås jag. 
För jag vet precis hus det känns att gå från att vara medelpunkten på dansgolvet till att ligga som en orörlig fisk i en skål. Och om jag hade kunnat hade jag greppat efter skalpellen på sjukhuset. Eller hoppat från åttonde våningen. Men jag kunde inte ens sitta upp. Och visste inte om jag nånsin skulle kunna göra det igen.
Det är inte så att jag tänker på det varje dag. De där månaderna på sjukhus. Även om min kroniska värk är en flitig påminnare. Och en och annan nyhetsrapportering om den svenska sjukvårdens nedgång och fall.
Nu var det den här filmen. Som också påminde mig om en bekants killkompis. Han som gick på nätdejt och vände i dörren när han såg att hon satt i rullstol. 
Vi tror vi är så jävla bra i Sverige. Fördomsfria och handikappanpassade. Socialt medvetna och jämlika in i döden. Då och då ser man ännu ett tv-program om nån lyckad jävel som brutit ryggen och blivit förlamad men kommit igen som en ny och bättre människa. En sån som aldrig behövt undra var alla vänner tog vägen då han inte behövt ligga en enda dag ensam på sjukhus. En sån där som hade försäkring, som Marion Cotillard, så hon slapp sitta fast i en lägenhet utan hiss och äta frysmat i tråg istället för att gå på bio eller fest hos en gammal vän.
Jag känner inte till en enda lycklig och fri rullstolsburen människa som inte är rik eller har en stor, härlig, hjälpsam familj som kan sköta både marktjänst och bidra med det där lilla extra som kallas livskvalitet. Säg mig den försäkring som fixar biffen. Den finns knappast här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar