tisdag 2 juni 2015

Ensam är svag

Var på vårdcentralen för att lämna meddelande till min husläkare när en gråtande kvinna kom in. Hulkande förklarade hon för kassörskan att hennes pappa dött i sömnen och att hon inte visste vart hon skulle vända sig med sin sorg. Hon hade suttit på tunnelbanan och åkt fram och tillbaka, fram och tillbaka, för att få tiden att gå.
Kassörskan visade henne en stol och sa att en sköterska skulle komma strax men att det var svårt att få akuttider.
Och jag kände igen mig så väl.
Trots otaliga tidningsartiklar om den svenska ensamheten är vårt samhälleliga skyddsnät uppbyggt som om vi alla vore del av nåt slags judisk-italiensk storfamilj där det alltid finns någon avlägsen kusin eller faster med tid, pengar och en stor, varm famn. När sanningen är att många av oss tvingas genomlida våra sorger alldeles på egen hand.
Innan jag gick hem stegade jag fram till den gråtande kvinnan och lade min hand på hennes arm. Och så berättade jag att när jag var i en liknande situation fick jag bra hjälp av kyrkan. När landstinget saknar resurser, eller väljer att prioritera bort vanliga sörjande utan psykiatrisk diagnos, lyser kyrkan som en fyrbåk i den mörkaste natt. 
"Man behöver inte vara troende för att få komma till dem", förklarade jag.
Jag har liksom vant mig vid att folk slår bakut så fort man nämner Svenska Kyrkan. Men faktum är att deras själavårdande arbete är enormt och utan kyrkan skulle många fler gå under. Hos dem kan man få chansen att tala om livet och döden och allt det svåra däremellan, utan pekpinnar, fördömanden eller saltad faktura. Det tycker jag är stort, trots att jag inte kan räkna mig till de troende kristna. För det är jag alltför mycket av en skeptiker.
"Tack!" sa kvinnan och såg på mig med rödgråtna ögon. "Men jag tror." 
I ett annat liv hade jag suttit med henne, ringt åt henne, tagit mig tid. Men nu har jag nog att ta hand om och var på väg till sjukgymnasten. Så jag klappade henne bara över armen och fick henne att lova att ringa kyrkan om vårdcentralen inte kunde hjälpa. Lova att inte sitta ensam. Men vem kan egentligen lova det?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar