tisdag 30 juni 2015

Lapidus autenticitetsmiss

För länge sen gick jag ett par skrivarkurser för Sören Bondeson. Även kallad deckarfarfar. Eller mannen bakom Jens Lapidus, Åsa Larsson och Tove Klackenberg. Och ett par dussin till.
Nu har jag köpt hans bok "Konsten att döda" där Sörens ypperliga skrivråd varvas med utdrag ur ovannämndas böcker. 
Jens Lapidus sägs vara extremt noggrann med sin research och har hyllats bland kriminella för sin råa autenticitet. Men på ett område fallerar han totalt. När han beskriver en graviditet som avstannar i femte månaden. "De var tvungna att snitta henne för att få ut barnet", skriver han.
I verkligheten är det betydligt värre. Legio på svenska sjukhus är att ett långt gånget foster ska födas fram. Med värkarbete och allt. 
Jag vet. För jag har varit i just den situationen. Och känner inte en enda människa som fått möjligheten att sövas och snittas för att slippa eländet. För ett elände är det. Inte bara på det psykiska planet. När fostret inte längre lever och kan hjälpa till att ta sig igenom hela födslokanalen krävs rejäla hormondoser som är svåra att anpassa efter varje enskild person. Ibland blir det fel. Väldigt mycket fel. Och väldigt mycket ont.
Det hände mig på 90-talet. En tid då vi hamnade på geriatriken istället för BB. Vilket kanske hade sett bra ut på pappret. Men i praktiken fanns ingen med några som helst kunskaper om förlossningar på plats. En nittonårig undersköterska kom smygande med ett stolpiller Alvedon och i sängen intill låg en  dement kvinna och ropade på hjälp. Åt mig.
Jag hade gärna höjt kvaliteten på Jens bok med att berätta min historia.
Eller så får jag helt enkelt skriva den själv. När jag blir gammal. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar