Min egen djävulsdans

Nu har jag sett samtliga tre delar i SVT:s serie Djävulsdansen om missbruk och medberoende. Och även om jag har lite svårt för en Ann Söderlund, som närhelst hon medverkar i tv alltid lyckas prata om sig själv, är jag ganska tagen. Inte minst av reportaget om familjen Trygg. Agneta Trygg är som en äldre och lyxigare version av mig där reklamliv i London och Djursholm bytts mot medialiv i hyresvillor i Växjö och Hässelby. Festen varade för min del "bara" i åtta år, men det var åtta år som närapå tog livet av mig. Till slut tröttnade jag på att leta flaskor bakom bokhyllor och badkar, i bilens handskfack och under duschkabinen. Jag tröttnade på att ljuga för hans arbetskamrater om att han var på tjänsteresa när han i själva verket låg utslagen i sängen. Jag tröttnade på att torka kiss och spyor. Och på att sitta och vänta med kall middag medan jag trodde att han kört ihjäl sig. Mest av allt tröttnade jag på den jag hade blivit. En människa som uppenbarligen inte var riktigt frisk. Så jag packade mitt liv och mina hundar i en Volvo 245 med släp och körde därifrån för att aldrig komma tillbaka. Jag sökte hjälp i tolvstegsprogrammet för egen del när han inte ville. Och även om jag fortfarande, tretton år efter uppbrottet, ofta tänker på honom är jag glad att jag tog det där första steget. Annars hade jag nog inte levt i dag. Men jag önskar, precis som deltagarna i Djävulsdansen, att alkoholism och andra beroenden togs på ett större allvar. Att folk inte bara viftade bort det och vägrade se. Att de vågade lägga sig i istället! För vi är alla möjliggörare.