lördag 19 december 2015

Hejdå Trolla.

Två dagar efter att Iris somnat in tvingades jag åka till djursjukhuset med ännu en katt. Iris mamma Trolla hade fått 40 graders feber och jag befarade det värsta. Efter ultraljud och provtagningar kom man fram till att hon hade bakterier som växte i buken. Och det var inte vilka bakterier som helst, utan en väldigt ovanlig form som kallas mykobakterier och ofta är resistenta mot de flesta sorters antibiotika.
Efter två veckor fick vi åtminstone prova ett antibiotikum. Efter ytterligare någon vecka dubblades dosen. Det var allt man kunde göra. I andra länder behandlat man mykobakterier med tre olika antibiotikasorter samtidigt. Det är det enda som möjligen kan ge effekt. Men i Sverige är två av de tre preparaten inte godkända för att användas på djur. Inte för att de är farliga för djuret eller inte fungerar. Utan för att de är förbehållna människan. 
Mot bakgrund av den här informationen valde jag att låta Trolla somna in. Min gamla klasskamrat, Karin, som arbetat som veterinär i snart tre år, kom hit och gav henne den sista sprutan. Hon somnade in lugnt och stilla i lillhusses säng, medan vår allra minsta tvåbening sov middag. Sen ritade vi teckningar till henne och la i hennes låda. Precis som till Iris.
Skillnaden är att denna gång har jag haft en månad att förbereda mig. I Iris fall var det en månad i chock. Allt gick så hastigt för henne, medan Trolla troligen dragits med denna bakterie länge. Det gör mig ont att hon kan ha lidit av den utan att vi förstod. Ingen förstod. Jag var ju inne med henne flera gånger i samband med allergiutredningen och jag nämnde att hon kissade på golvet och inte vetkade mår bra, men ingen misstänkte nånsin nåt sånt här. Hur skulle de? Mykobakterier hos katt är så ovanligt att ingen veterinär på Södra Djursjukhuset nånsin stött på det. Varifrån hon fått dem är och förblir ett mysterium.
Jordbruksverket bekostade en odling som fortfarande fortgår på SVA. Vi lär inte få svar förrän nästa år. Om ens då.
Det kändes inte rimligt att Trolla skulle behöva vänta längre. Hon blev allt magrare och allt sjukare. Även om hon åt sin mat och fortfarande kom och gosade emellanåt mådde hon ju inte alls bra. Så det var dags nu. För hennes skull. Men jag önskar så att jag hade kunnat ge henne något bättre. Jag lovade ju Iris att ta hand om hennes mamma. Men jag förmådde inte göra det på det sätt som jag tänkt.
Hejdå, älskade Trolla! Du var ingen enkel katt att leva med. Men jag minns det som igår, när jag hämtade dig i Malmö och tog tåget hem till Uppsala. Hur du sov vid min kudde varje natt och lekte för dig själv på golvet medan tanterna Snuva och Alva surmulet såg på. Jag var så enormt förälskad i dig! Du kom med liv och glädje i en tid när mitt liv var fyllt av mörker. Och för det är jag dig evigt tacksam. Sov så gott, min vän med de vackraste ögon jag någonsin sett. Hälsa Iris på den andra sidan! 

Inga kommentarer: