tisdag 22 december 2015

En ensam morsa måste göra vad en ensam morsa måste göra

I dag räckte det inte att gå upp klockan sex för att hinna till kremeringen i Gustavsberg vid öppning. Lillfisen lämnades på dagis alldeles för tidigt och stora fick följa med då skolan inte öppnat eller i varje fall inte hans förskoleklassrum på bottenplanet. Uppe på tredje våningen med de stora barnen vill han ju inte vara och med tanke på all skit som hänt i skolan i form av våld och hot om våld från ett par, tre pojkar som ingen verkar få styr på ville jag inte tvinga dit honom. Så det fick bli Gustavsberg. 
Samma sterila väntrum utan förströelser och samma snubbe som tog emot och den här gången tyckte han så synd om oss att han gick iväg en kvart och hämtade kaffe, kakor och mariannekarameller. Och en coca cola till sexåringen som inte brukar få sånt. Med idag fick han. Så slipper han kanske få men för livet av att vara med på precis allt från gynundersökning till avlivning av ett älskat husdjur. Han fick leka med barnapparna på min smartphone också. En ensam morsa måste göra vad en ensam morsa måste göra. 
Att sexåringen nu var med gjorde hela historien lite lättare för mig. Med Iris var även kremeringen så fylld av tårar. Jag åkte dit och hem och satt som i ett töcken av sorg. Med hennes mamma Trolla var det som att jag hade gråtit färdigt. Jag har sörjt henne så länge redan. Den sista veckan såg jag hur livet nästan rann ur henne. När hon inte ville ta sin medicin utan kamp längre kände jag att det fick räcka. 
"Hon kanske dog av sorg", sa snubben på kremeringen och såg på mig med trötta ögon som mött många av min sort. Sen sa vi "god jul" och "hoppas att vi inte ses på ett tag". Och vi for tillbaka till stan och jobb och skola. Med mamma Trollas aska i samma urna som lilla Iris. 
Nu står den på fönsterbrädet, framför adventsljusstaken. Och jag hoppas på något sätt att de är med oss även denna jul. "Kanske som spökkatter, mamma", sa sexåringen. "Då är de ju inte borta!"  Det vore gott att tro på spöken somliga stunder. Men jag har ju alltid varit en olycklig tvivlare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar