Ett riktigt fruntimmer knyter näven

Det är en sån dag. En sån där då man vaknar med en klump i magen, dukar fram frukost under sammanbiten tystnad och hela vägen till dagis kämpar för att hålla inne gråten. Det händer att mina barn ser mig gråta ibland. Sällan. Men det händer. Men de känslor jag har en dag som denna är för komplicerade att förklara för en femåring. Så jag låtsas som ingenting. Kanske kan man kalla det livsleda. Jag är bara så trött på att kämpa i uppförsbacke. Snart är föräldraledigheten slut och jag vet inte vart jag kan ta vägen. Det oroar mig. Håller mig vaken om nätterna. Än mer sedan nyheten om att även Expressen skär ner (igen) och sparkar folk. Jag försöker samla mina referenser. Byta ut de som gått i pension eller bytt bransch. Men möts bara av nya chefer som inte minns eller känner till mig och inte orkar ställa den enkla frågan till någon av de gamla som faktiskt gör det: "Var hon nåt att ha?" 

För det var jag ju faktiskt. Jag har bara haft en sån obeskrivlig otur. Raka motsatsen till min Expressenkollega som råkade nämna för sin gamla kompis att han ville flytta hem. Dagen efter såg kompisen en annons om att lokaltidningen sökte en ny medarbetare inom hans gebit och han sökte och fick jobbet. Veckan innan Expressen hade planerat att sparka honom och en hel hög med folk på bild- och sportsidan. En sån jävla röta! som det hette där vi växte upp och jobbade ihop som tonåringar. Och han sticker inte under stol med att han haft just tur. Vid sidan av sin talang förstås. Men talang hjälper inte alltid. Det skolan glömde att berätta lärde jag av livet.

Jag ritar ju lite mönster också (läser ni in ödmjukheten i "ritar lite"?;-) och när jag la upp mina färdiga varor på Facebook trillade beställningarna in från vänner och bekanta som skrev "de där kommer att flyga av hyllorna på Designtorget!"

Jag tror inte att de menade att de skulle flyga av lagerhyllorna på det sätt som nu sker. "Vi har inte godkänt dina objekt för försäljning. Du har en vecka på dig att hämta dem från vårt lager (och så anges öppettider några timmar i veckan då jag ska på mammografi respektive hämta på dagis). Därefter tar vi ej ansvar."

Skrev ett mail och bad dem hålla grejerna en extra dag så jag kan hämta. De kostade nämligen rätt mycket att tillverka, så jag behöver varje ex om jag nu ska försöka sälja dem själv.

Bara att knyta näven, som Klas Ingesson brukade säga. När han ledsnade på fotbollen och livet kändes tungt, då tänkte han på sin skogsgård. Den han skulle skaffa när han sparat tillräckligt med pengar. Jag har också min "skogsgård". Lite annorlunda än Ingessons dröm, men ändå liksom samma grej. Något eget. Är så trött på att betala en förmögenhet varje månad för att bo i en nedgången, smutsig miljonprogramslägenhet med hål i golvet och krypande barn som inte kan lämnas en sekund med fara för att göra sig illa. Vill bara härifrån. Och då måste jag återigen knyta min näve. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Ibland undrar jag om jag har världsrekordet i att vara rätt kvinna på rätt plats vid fel tidpunkt. För de referenser jag hade var ju fantastiska. Men det fanns alltid ett OM i vägen för en fast anställning. Bilan gick och det blev anställningsstopp. Alltid detta anställningsstopp. Hela mitt liv har jag omgärdats av anställningsstopp. Utom på den allra första tidningen där man föredrog att bara anställa riktiga män på riktiga tjänster.

Nu tycker ni jag låter bitter. Då får ni tycka det. För idag har jag ingen bra dag. Orkar inte ens knyta näven i fickan. Ryggen värker och tårarna trycker i ögonvrån när ungarna äntligen sussar på sina kuddar och jag får min "egentid".

Men snart. Snart kommer jag igen.

Jag är ju ett riktigt fruntimmer.