måndag 25 januari 2016

"Inte ens fel att två bråkar"

Någon gång i höstas började en ny kille i sexåringens klass. Vi kan kalla honom Putte. Bara efter någon vecka berättade sexåringen att Putte inte var något snällt barn, att han slog och sparkade andra barn i klassen. Bland annat min unge. Vid något tillfälle hade klassföreståndaren klivit in och tagit över som "gåkompis" till Putte på de dagliga utflykterna, men vi föräldrar hörde ingenting om problemen om inte våra egna barn tog upp det.
Med tiden blev sexåringen allt mer ängslig över att gå till skolan och frågade redan flera gånger varje helg om det var skoldag snart igen. Han ville inte träffa Putte och bad mig gång på gång att prata med killen. Jag förklarade att det var lärarnas uppgift eftersom mobbningen ägde rum i skolan.
Men så en dag när jag själv blev vittne till Puttes humör och där inte fanns någon pedagog i närheten, såg jag mig tvungen att säga ifrån. Lugnt och pedagogiskt frågade jag varför han slog sin kompis och så ska man inte göra eftersom hen blir ledsen och till slut vill ju ingen leka med den som bråkar. Det är så mycket bättre att vara snäll och ha vänner. Puttes mamma dök upp mitt i vårt korta samtal och jag tänkte "vad bra!" Det tänkte inte hon. För jag skulle minsann inte säga till hennes son utan det fick bara hon göra.  Ville jag sonen något fick jag tala med henne först.
I praktiken helt ohållbart förstås, men det gick inte att resonera med människan så jag sa, "absolut" och gick därifrån.
Någon vecka senare blev pojken tillsagd av min mamma när hon vid hämtning såg honom slå ett annat barn. Varpå han svarade att "bara min mamma får säga till mig!"
Veckorna gick och det kom alltfler rapporter om Puttes beteende, så jag skrev ett mail till skolan och frågade vad pedagogerna gör åt saken. Detta i december. Jag har fortfarande inte fått svar.
I förra veckan hade vi utvecklingssamtal. Vi hann inte mycket på tjugo minuter. Men Putte kom förstås upp. Den ansvariga pedagogen har tidigare sagt "det är inte ens fel att två bråkar" angående denna mobbning från en kille som tvingats byta klass p g a sina problem att interagera med andra barn. Själv har jag en son som aldrig varken slagits eller mobbat. Att däremot, efter flera månaders trakasserier, till slut undslippa sig "där är den där Putte nu igen" när de möttes i korridoren, tycker inte jag är så jäkla konstigt. Men de här orden har min unge (och jag) fått äta upp! Liksom att sexåringen idag inte ville leka med vederbörande. Hur sjutton kan man kräva av honom att han ska sitta och leka med någon som behandlat honom så illa ända sedan de sågs första gången?  Jag blir så arg över den här bristen på insikt hos pedagogerna. Ordinarie lärare har tyvärr bytt klass p g a personalbrist och kvarvarande ansvariga har noll koll på våra barn. De vet inte vilka kompisar min unge har och när han lekte med en av tjejerna frågade ansvarig pedagog om han var "förtjust" i henne... När han i förra veckan tog med en egengjord present till en vän som bjudit honom på sitt kalas, hette det att han försöker "köpa" vänskap! Man baxnar! Han har alltid varit givmild även mot mig och lillebror. Han tycker om att pyssla och göra andra glada. Jag är så less på dessa barnförvarare och deras syn på sexåringar och mobbning. Några av dem borde dessutom skickas på kurs i genusvetenskap. 
Flera andra barn har berättat liknande historier om Putte och andra föräldrar har också krävt åtgärder, utan att något händer. Men andra mammor kan åtminstone skicka fram sina män på barrikaderna. De flesta pedagoger lyssnar lite bättre då.
När en ensamstående mamma berättar att sexåringen fått springmask och undrar hur hygienrutinerna ser ut får hon höra att "masken brukar gå runt i samma familjer" och att "man inte får slarva med den andra medicinkuren..."
Jag som skrubbat, tvättat och sanerat som en tok hela natten. Igen och igen. Men vet att det hjälper föga när de inte ens kan påminna barnen om att tvätta händerna innan de äter frukt eller mellis.
Visst. Man kan få springmask trots nitisk hygien. Men bemötandet!
Ett annat barns pappa ska ha ett möte om den här våldsamma pojken i veckan. Händer det inget efter det måste vi gå till skolledningen. Killen behöver en resurs som kan hålla koll på honom. Så att andra barn kan känna sig trygga i skolan. Det är 2016. Men känns som 1916. Och jag hade gett min högra arm för att mitt barn istället skulle ha fått gå på dagis ett år till. Med utbildade pedagogern som förstod sig på barn och behandlade dem rättvist.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar