Ni har säkert sett den. Den där "Sliding Doors möter Kafka-filmen" där huvudpersonen tar ETT ödesdigert beslut vartefter livet faller i bitar. Nu har det hänt mig.
Det var i november jag ringde på hos några grannar i förhoppningen om att få låna en batteriladdare till min bil som inte ville starta. Bara en granne var hemma. Hon hade ingen laddare.
"Men ta min bil! Jag ska ingenstans idag!" sa hon generöst.
Först tvekade jag. Gillar inte att låna andras bilar i Stockholmstrafiken. Men det var lönefredag och jag hade så många ärenden inför jul och födelsedagar. Så jag tackade ja, trots att jag kände mig obekväm så fort jag satte mig bakom ratten. Men det var mitt på dagen och det skulle bara ta ett par timmar. Det skulle fortfarande vara ljust när jag kom tillbaka. "Kör försiktigt! ropade grannen. "Det gör jag alltid!" svarade jag.
En knapp timme senare smällde det. Skulden var min. Och jag insåg snart att jag inte ens hade grannens telefonnummer. Så jag ringde en annan granne som jag visste hade det.
Reaktionen vid det där första telefonsamtalet var hjärtlig och omtänksam. Det här skulle ordna sig. "Skit i bilen!" och "Vilken tur att du klarade dig!"
Men den information som nu kom fram gjorde mig knappast lugnare. Bilen hade körförbud. Den var avställd och oförsäkrad. Och tillhörde i själva verket en helt annan person som jag aldrig träffat.
Jag lyckades få in den krockade bilen på en bensinmack i närheten. Grannen hade velat ha hem den till garaget, men vi kom överens om att bogsera den tillsammans från macken nästa dag. Jag fick skjuts till t-banan av en mackanställd lagom för att hämta hem mina barn från dagis och skola. Efter middagen gick vi över till grannarna för att återlämna nyckeln, på begäran. Jag och barnen stannade sedan kvar några timmar för att prata och lugna nerverna en smula. Det hade trots allt varit nära ögat. Taxin som brände in i mig från höger i en fullsmockad korsning höll hög fart.
Familjen hade gäster på middag och barnen lekte och spelade tv-spel. Några hoppade i en resårbotten som stod obäddad i ett förrådsutrymme. Jag undrade om de fick göra så, men föräldrarna skakade bara på huvudet. Jag såg åtminstone till att mina barn höll sig borta från sängen.
Dagen efter pratade jag med mamman i telefon. Då grät hon och berättade att ett par av gästerna, en mamma och hennes barn, efter att vi gått, förstört den fina sängen de skulle sälja samma dag för 5000 kronor. Problemen hopade sig. Vi bestämde att bogsera hem bilen efter helgen och jag tog på mig att ringa macken och höra om den kunde stå kvar ytterligare ett par dagar.
Måndagen kom och mamman dök inte upp för någon bogsering. Bilmecken hon sagt skulle hjälpa till, visade sig vid en påringning inte ens vara tillfrågad. Och han hade inte tid.
I samma veva blev jag och barnen magsjuka och jag lät hela historien bero. Tänkte att familjen behövde tid att fundera över om de över huvud taget ville ha hem bilen för att reparera den. Den var trots allt ordentligt tilltryckt.
När mamman sedan inte svarade i telefon eller öppnade dörren när jag gick för att knacka på, kände jag att det kanske var bättre att ta allt praktiskt med pappan. Men det dröjde ytterligare några dagar innan jag fick hans telefonnummer, då han inte fanns varken på eniro eller hitta.se. Jag ringde honom en fredag och vi bestämde att hämta hem bilen på måndagen. Då hade min mamma kommit från Värmland för att ta barnen på kvällstid så att jag kunde hjälpa pappan en tid som passade honom.
Men måndagen kom och ingen dök upp. Jag stod på parkeringen och ringde. Jag knackade på dörren. Jag skickade sms. Plötsligt kom han springande förbi mig och ropade att han "har så jävla mycket så jag hinner inte!" Jag gick in till mamma igen. Ingen bogsering idag heller. Detta var den 20 december. Nästan fyra veckor efter olyckan. Deras konstiga uppträdande och val att dra täcket över huvudet och göra sig oanträffbara gjorde mig misstänksam. Den trevliga tonen från olycksdagen hade förbytts till avståndstagande och irritation. Kunde det vara så att de plötsligt kommit på att det här var ett gyllene tillfälle för dem att tjäna lite pengar? Istället för att fortsätta spekulera på min kammare valde jag att åka raka vägen till en märkesförsäljare för att få bilen värderad. På papper.
Samtidigt uppmanade jag familjen att ordna en värdering och tryckte på om att lösa hela historien så snart som möjligt, helst före jul, så att vi alla kunde gå vidare med våra liv.
Den 28 december kom det första livstecknet från mamman i familjen. Ett sms med krav på 37 000 kronor "omedelbart" (cirka fyra gånger bilens värde enligt värderingsmannen jag anlitat), eftersom familjen ansåg sig ha varit utan bil i fem veckors tid.
Utan? En avställd, oförsäkrad bil som inte godkänts på besiktningen sedan 2014!
Nu blev jag rejält orolig och bad juristvänner om hjälp. En formulerade ett bestridandebrev som skulle skickas rekommenderat och avrådde mig från all direktkontakt med familjen. En annan erbjöd sig att sköta den kontakten.
Under den vecka som hann gå, innan mamman slutligen hämtade ut det rekommenderade brevet, pepprades jag med samtal och sms som jag i de allra flesta fall undvek att svara på. Jag hänvisade hela tiden till brevet. När hon väl hämtade det, kom hon raka vägen hit och sparkade in vår ytterdörr. Dessförinnan hade vi flyttat vår lådcykel från fastigheten, eftersom någon använt den för att barrikadera vår dörr, så att vi inte kunde ta oss ut utan att ringa en annan granne som kom till undsättning. Någon har skurit sönder däck på vår bil. Och man har skrikit, bankat och jagat mig och mina barn genom bostadsområdet, utan att någon enda människa ingripit till vårt försvar. En mamma med två små barn, som med hjärtat i halsgropen försöker undkomma två vuxna människor (med hundar) som skriker "Nu springer du fan, din jävla hora! Vi ska bränna dig i hela XX-stan!"
Nu har jag en sjuåring som är rädd för att gå ut och gömmer sig bakom soffan i pur skräck varje gång någon knackar på vår dörr. Vi har tvingats fly hem till vänner på helgerna för att få vara ifred. Vi har fått poliseskort eller hjälp av vänner med skjuts och ledsagning hem till dörren. Vi är rädda. Och vi är trötta.
För att "visa god vilja" (min juristkompis ord) och få tillbaka vårt liv (min naiva förhoppning), har jag erbjudit en ersättning om 15 000 kronor, vilket är betydligt mer än återförsäljaren jag anlitade värderat den avställda och obesiktade, men före krocken fullt kördugliga, bilen till. Familjen fortsätter att kräva helt orimliga summor, som ändras allteftersom de kommer på en ny historia om hur den skulle säljas eller bytas in. De har inte, trots begäran från både mig och min jurist, redovisat ett enda papper. När pappan härom dagen stod och väntade på mig i porten skrek han, förutom rena hotelser om livslång förföljelse, att bilen ska repareras för 50 000 kronor och att fakturan skickas till mig. I samma andetag fick han också ur sig att den där sängen som hoppades sönder av andra vänner samma olycksaliga dag i själva verket var värd 11 000 kronor...
Den här familjen äger inte bilen jag krockade. Ersättningen ska därför utgå till en annan person. Detta kan familjen, som har stora skulder hos Kronofogden, inte acceptera. Man har därför uttryckt, flera gånger, att man ska "jaga dig så länge du lever" och "om jag så ska gå tills mina fötter blir blodiga ska jag göra ditt liv så surt som möjligt". Man har uttryckt att mina barn gör rätt i att vara rädda och att man inte känner någon ånger för att ha orsakat det. Vi är laglösa i vår egen förort och polisen har av mina anmälningar skapat tre olika ärenden med tre olika handläggare, som ovetande om varandra och majoriteten av all information jag lämnat (men som fallit bort i ansökan), med största sannolikhet kommer att avskriva ärendena som "går ej att utreda".
För mina barns framtid hoppas jag, innerligt, att jag har fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar