David Bowie är död.
Alla som känner mig och en hel del som inte känner mig särskilt väl vet åtminstone att han var så nära en husgud man kunde komma i min bok. Han släppte en ny skiva härom dagen och jag postade ett gammalt klipp med honom och hans Ziggy-gitarrist Mick Ronson så sent som för ett par veckor sen. Det där från Top of the pops 1972. David Bowie var en så stor del av mitt liv att jag unnar mig lyxen att begråta honom trots att jag aldrig träffade honom personligen. Det gjorde däremot mitt ex för drygt femton år sedan. Under ett jobb för Musikbyrån i Paris. Jag var tvungen att stanna hemma med djuren och har nog aldrig grämt mig så mycket över att vara djurägare som då.
David Bowie var en av de första artister jag identifierade redan som fem, sexåring. Jag satt i köket hemma hos morfar och min unga morbror och fingrade på tidningssidorna som morbror klistrat fast på insidan av sitt prylskåp. De flesta av dem med bilder av Bowie som Ziggy Stardust i glittrig overall och höga platåboots. Med vetskapen om att jag använder mig av en av de största klyschorna, var hans musik verkligen soundtracket till mitt liv. Från barndomens Starman och Space Oddity på morbrors skivtallrik till åren som ung vuxen med Heroes och Hunky Dory på kassettbandspelaren i min gamla Amazon kombi. Varje känsloyttring hade sin låt. Varje tid sin skiva.
Jag minns hur jag som mycket liten låg och försökte sova i en gisten, gammal Hetikkasäng (en skranglig utdragssäng av metall som var vanlig bland enklare folk i Finland under mitten av 1900-talet) medan morbror och hans kompisar flockades kring skivspelaren i samma rum och oförglömliga klassiker med The Jam, Rod Stewart och Bowie. Då och då snurrade stenkakor med Thory Bernhards, Snoddas eller Arne "Rosen" Qvick på samma tallrik. Bäst gick det att somna till Anna-Lisa Östs "Barnatro". Eller just Bowie. På många sätt varandras ytterligheter. Eller inte. För denna vackra, paljettbehängda man representerade för mig både en trygghet och en spänning som jag inte fann i min familj. När jag långt senare, genom Bowies kollaborationer, upptäckte mycket mer av glamrocken kändes det bokstavligen som att komma hem.
Under mina år som dj i Stockholms klubbvärld hann jag med att driva min egen Klubb Ziggy där alla gästande artister ombads spela minst en låt med min stora husgud. Det blev genom åren en brokig blandning. Förstås. David Bowie var kanske världens mest mångsidiga artist. Inte bara sångare, låtskrivare och skådespelare. Utan också ständigt i utveckling inom sina skiftande gebit.
Jag är inte den sortens fan som avgudar allt han lagt sin hand vid. Stora delar av 80- och 90-talet gick mig obemärkt förbi medan jag grottade ner mig i britpopvågen istället. Hela tiden väl medveten om att band som Suede och Pulp aldrig hade existerat om det inte vore för Bowie.
Alla som känner mig och en hel del som inte känner mig särskilt väl vet åtminstone att han var så nära en husgud man kunde komma i min bok. Han släppte en ny skiva härom dagen och jag postade ett gammalt klipp med honom och hans Ziggy-gitarrist Mick Ronson så sent som för ett par veckor sen. Det där från Top of the pops 1972. David Bowie var en så stor del av mitt liv att jag unnar mig lyxen att begråta honom trots att jag aldrig träffade honom personligen. Det gjorde däremot mitt ex för drygt femton år sedan. Under ett jobb för Musikbyrån i Paris. Jag var tvungen att stanna hemma med djuren och har nog aldrig grämt mig så mycket över att vara djurägare som då.
David Bowie var en av de första artister jag identifierade redan som fem, sexåring. Jag satt i köket hemma hos morfar och min unga morbror och fingrade på tidningssidorna som morbror klistrat fast på insidan av sitt prylskåp. De flesta av dem med bilder av Bowie som Ziggy Stardust i glittrig overall och höga platåboots. Med vetskapen om att jag använder mig av en av de största klyschorna, var hans musik verkligen soundtracket till mitt liv. Från barndomens Starman och Space Oddity på morbrors skivtallrik till åren som ung vuxen med Heroes och Hunky Dory på kassettbandspelaren i min gamla Amazon kombi. Varje känsloyttring hade sin låt. Varje tid sin skiva.
Jag minns hur jag som mycket liten låg och försökte sova i en gisten, gammal Hetikkasäng (en skranglig utdragssäng av metall som var vanlig bland enklare folk i Finland under mitten av 1900-talet) medan morbror och hans kompisar flockades kring skivspelaren i samma rum och oförglömliga klassiker med The Jam, Rod Stewart och Bowie. Då och då snurrade stenkakor med Thory Bernhards, Snoddas eller Arne "Rosen" Qvick på samma tallrik. Bäst gick det att somna till Anna-Lisa Östs "Barnatro". Eller just Bowie. På många sätt varandras ytterligheter. Eller inte. För denna vackra, paljettbehängda man representerade för mig både en trygghet och en spänning som jag inte fann i min familj. När jag långt senare, genom Bowies kollaborationer, upptäckte mycket mer av glamrocken kändes det bokstavligen som att komma hem.
Under mina år som dj i Stockholms klubbvärld hann jag med att driva min egen Klubb Ziggy där alla gästande artister ombads spela minst en låt med min stora husgud. Det blev genom åren en brokig blandning. Förstås. David Bowie var kanske världens mest mångsidiga artist. Inte bara sångare, låtskrivare och skådespelare. Utan också ständigt i utveckling inom sina skiftande gebit.
Jag är inte den sortens fan som avgudar allt han lagt sin hand vid. Stora delar av 80- och 90-talet gick mig obemärkt förbi medan jag grottade ner mig i britpopvågen istället. Hela tiden väl medveten om att band som Suede och Pulp aldrig hade existerat om det inte vore för Bowie.
En vän rekommenderade mig en gång som musikrecensent för tidningen Darling. Jag fick inte jobbet. När jag under intervjun började prata om stofilen Bowie var det liksom kört. Och lika gott så.
Första gången jag såg honom live var just under den tiden. På Lollipopfestivalen 1997. Då hade han återigen börjat spela några av de gamla klassikerna och verkade trivas med det. Sex år senare såg jag honom i Globen och han levererade en helt annan energi från scenen än det långt yngre men så oändligt mycket tröttare förbandet Dandy Warhols.
Det blev inga fler konserter med Bowie för min del. Barn kom. Och en ny era i mitt liv där konsertbesök omöjligen kunde kombineras med mödraskapet. Annars hade jag gärna, om jag varit stadd vid kassa, åkt till London för att se någon av hans sista spelningar i hemlandet, innan han aviserade sitt beslut att sluta turnera för några år sedan.
Ett av de minnen av Bowies musik som lever starkare än andra, är den gången jag och exet satt i vår gamla Volvo på väg från en festival någonstans i Sverige. Plötsligt började Heroes spelas på radion och i samma ögonblick vi båda insåg att det var den tvåspråkiga versionen, där han sjunger, mer sårbar än någonsin, på knagglig tyska, såg vi på varandra och tänkte samma tanke: Det blir inte mycket bättre än så här!
Ja, det skulle vara Ashes to ashes då. Eller Life on Mars. Möjligen The Bewlay Brothers. Eller något, vad som helst, från Ziggy Stardustskivan jag tar med mig i graven. Därom tvista de bowifierade. Och vi är många. Som har den mannen att tacka för några av de finaste, galnaste, vackraste stunderna i våra liv. Nu är han borta. Men the show must go on, som vännen Freddie Mercury skulle ha sagt. Bowie gick ett steg längre även denna gång och arrangerade sin egen avslutningsföreställning med skivsläpp och video i rollen som Lazarus i sin sjuksäng.
Första gången jag såg honom live var just under den tiden. På Lollipopfestivalen 1997. Då hade han återigen börjat spela några av de gamla klassikerna och verkade trivas med det. Sex år senare såg jag honom i Globen och han levererade en helt annan energi från scenen än det långt yngre men så oändligt mycket tröttare förbandet Dandy Warhols.
Det blev inga fler konserter med Bowie för min del. Barn kom. Och en ny era i mitt liv där konsertbesök omöjligen kunde kombineras med mödraskapet. Annars hade jag gärna, om jag varit stadd vid kassa, åkt till London för att se någon av hans sista spelningar i hemlandet, innan han aviserade sitt beslut att sluta turnera för några år sedan.
Ett av de minnen av Bowies musik som lever starkare än andra, är den gången jag och exet satt i vår gamla Volvo på väg från en festival någonstans i Sverige. Plötsligt började Heroes spelas på radion och i samma ögonblick vi båda insåg att det var den tvåspråkiga versionen, där han sjunger, mer sårbar än någonsin, på knagglig tyska, såg vi på varandra och tänkte samma tanke: Det blir inte mycket bättre än så här!
Ja, det skulle vara Ashes to ashes då. Eller Life on Mars. Möjligen The Bewlay Brothers. Eller något, vad som helst, från Ziggy Stardustskivan jag tar med mig i graven. Därom tvista de bowifierade. Och vi är många. Som har den mannen att tacka för några av de finaste, galnaste, vackraste stunderna i våra liv. Nu är han borta. Men the show must go on, som vännen Freddie Mercury skulle ha sagt. Bowie gick ett steg längre även denna gång och arrangerade sin egen avslutningsföreställning med skivsläpp och video i rollen som Lazarus i sin sjuksäng.
He blew our minds for sure. Men som han sjöng i inledningsspåret på mästerverket Hunky Dory:
"Time may change me. But I can't change time..."
Jag bestämde mig just för att skita i att skicka tillbaka de där paljettajtsen jag beställde från H&M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar