Nu hade det varit lugnt i säkert två år. Tills vårsolen kom. Nu skrattar han återigen med sin tandlösa mun när han ser mig. Och jag hälsar lika artigt tillbaka. Det tar en kvart till förorten från Debaser. Men ifråga om tandstatus - ett helt liv.
tisdag 10 februari 2015
Vinkningar och rop
De första solstrålarna är här. De där som brukar få somliga facebookvänner att hurtigt uppdatera om läckra exemplar av homo sapiens som gömts i snö men nu plötsligt blivit synliga för omvärlden med sina kindrosor och sina sköna lockar. De har inte en tanke på Den tandlösa frisören. Han som befolkar min förort och ägnar stor del av sina kundlösa dagar åt att lika fruktlöst flirta med ensamma mammor. När jag flyttade hit möttes jag av vinkningar och rop som jag inledningsvis artigt besvarade. När han blev för besvärande slutade jag hälsa tillbaka och tog långa omvägar. Så småningom avtog hans intresse. Åtminstone för mig. En annan stackars singelmamma i kvarteret fick helt fräckt ett frieri.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Många som inte har det så bra. Kanske aldrig får chansen att gå ut ens. Han va glad i alla fall, mannen. Några hurtiga bilder har inte jag heller att komma med, sånt är för "de andra", men tänker ändå att du vet saker ingen annan vet, och DET är mycket finare än alla soliga vinterbilder tillsammans. Stor kram!
Skicka en kommentar